Strålande sol och ca 10 grader varmt. Det är oktobers sista dag! Märkligt. I morse åkte jag med Stefan eftersom jag hade en massa varor med mig och Sandra har min bil. Tyvärr kommer jag inte att kunna (våga) gå till och från jobbet längre. Inte förrän det blir ljusare igen. Jag törs inte gå genom skogen när det är mörkt och nu blir det ju mörkt redan vid 4-tiden på em. Jag får väl skaffa mig ett gåband hem.
I dag får Pappa inget besök. Hoppas att han inte blir ledsen då. Han kanske sover bort hela dagen, så är han pigg när Mamma och Eva kommer dit i morgon.
Eva hade ringt till Löwet och hört efter hur det var med Pappa. Dom sa att han var pigg idag. Så typiskt. Dom sa att det räckte med att han duschade så blev han jättetrött. Hur kommer det att bli, när han kommer hem. Han kommer nog att sova väldigt mycket. Hur blir Mammas dagar då? Oj, oj så mycket frågor det finns som behöver ett svar.
Sandra var här på kvällningen och lämnade tillbaka min bil. Hon hade varit på Pauluns näringscenter och fått en massa tips och kostråd. Hon verkade nöjd. Kul, hoppas att det funkar.
Jag har blivit så himla rädd för att någon annan av oss ska råka ut för samma sak som Pappa. Vi måste hålla koll på vikt, blodtryck och kolesterolvärden. Ingen är värd att drabbas av den fasansfulla skada som kan bli följden av dåliga värden. Lilla Pappa varför skulle du drabbas av just detta? Mina tårar är tillfälligt slut, men mitt hjärta gråter för dig.
Puss och godnatt

Vi vaknade av att Sandra knackade på sovrumsdörren. Hon och barnen kom in i våra sängar. Melker sken som en sol i sin fina nya pyjamas. Ute duggregnade det och var trist.
När vi satt och åt frukost ringde Mamma och berättade att Inger kräkts i natt. Nej inte det också! Var har hon blivit smittad? Är det samma bakterier som vi haft? Skit också!  Mamma och jag får åka till Pappa idag. Inger missar sin sista träff med honom på ett tag. Hon åker hem i kväll. Sandra och barnen stannade kvar till 12 då dom skulle åka till Heli. Efter lunch åkte Stefan och jag och hämtade Mamma för att åka till Pappa. Vi stannade i kiosken och köpte med oss en Expressen. När vi kom upp på avdelningen var Pappa inte på sitt rum. Vi hittade honom och en sköterska utanför sköterskeexpeditionen, där hon höll på att klippa hans naglar. Som vanligt blev han glad när han såg oss. Vi rullade in honom på rummet igen. Strax kom en sköterska med fikavagnen. Pappa ville inte ha kaffe, men stefan och jag köpte en varsin kopp och Pappa fick lingondricka. Hans näsa rinner hela tiden när han äter eller dricker, och då gör han något märkligt. Han snyter sig i handen! Han verkar inte märka att han inte har något papper i handen. Ger man honom en pappersnäsduk så tar han den, annars snyter han sig i handen! vad beror det på? Hur skadad är han egentligen? Det händer att han gör såna märkliga saker då och då. Han har ett annat märkligt beteende också. Om man sitter på hans högra sida, verkar det ibland som om man inte finns. Han kan titta på en som om man inte finns. Han reagerar inte om man pratar med honom eller ropar på honom. När vi varit där en stund blev han väldigt trött, han satt nästan och somnade i stolen. Jag gick och sa till personalen. Dom hjälpte honom i säng och han somnade nästan omgående med Mamma hand i sin. Sedan sov han! Det var ingen större idé att stanna kvar. Knappt 1 timme blev det, och ingen framgång alls. Det verkar som om det är varannan dag.
Vi sa till sköterskan att vi skulle åka eftersom han sov. Hon sa att då sover han till middagen och att det var bra för då orkar han vara vaken och äta. Han blir tydligen väldigt trött när han äter. Pappa som alltid älskat att äta. Född av skånska föräldrar som han är.
Vi åkte hem och lämnade Mamma innan vi åkte vidare för att handla på Eurostop. Stefan skulle köpa några tröjjor på Dressman och jag måste handla lite på Maxi till jobbet.
Efter middagen körde vi upp Inger till Arlanda. Hon verkade pigg och vi antar att det var magkatarren som spökat. Det har hänt förr. Stefan hjälpte henne att checka in innan vi kramades adjö för denna gång. Vi åkte och tankade innan vi hämtade Sandra som skulle med hem och låna min bil.
I morgon är det arbetsdag igen och ännu en helg har rusat förbi alldeles för fort.

En strålande lördagsmorgon. Efter frukost satte vi igång med städningen. Det var välbehövligt! Det har legat nere ett bra tag nu. Det har inte känt så himla viktigt. 11,30 gick vi iväg för att vara med när Mathilda & Melker simmade. Sandra var ensam med barnen eftersom Micke var på aktiviteter med sitt jobb. Mathilda simmade först. Stefan och jag tog hand om Melker under tiden. Mathilda var jätteduktig. Hon kunde ta riktiga armtag och hon hoppade från kanten. När det var 10 min kvar tills Melker skulle bada, somnade han i min famn! Skrutten, han var så trött. När det var 5 min kvar. började jag klä av honom. Då vaknade han. Trots att han inte sovit mer än 5 min var han glad. Han fick på sig badbyxor och jag räckte över honom till Sandra i poolen. Nu var även Stefan med i vattnet. Mathilda och jag satt på bänken och pratade. Hon "lärde" mig en massa ord på engelska. Skruttan. Efter simmandet hjälptes sandra och jag åt med att duscha och klä på barnen. Sedan köpte vi varsin varmkorv i kiosken. Mathilda skulle åka hem till sin fästman Anton och leka några timmar, så vi åkte med för att passa Melker i bilen medan Sandra följde Mathilda upp till Anton. Därefter gick vi hem och sandra åkte hem till sig.
När vi kom hem åt vi lite innan vi städade klart.
Eva, Thordan och Inger var hos Pappa. Han hade varit på gott humör. Han hade suttit uppe hela tiden. Dom påstod att han sagt "Nämen Eva" när hon kom. Han skulle också ha sagt "Ja, jävlar" när personalen hjälpte honom upp till rullstolen. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Är det önsketänkande? Eva hade med sig en bärbar cd-spelare så att han kan lyssna på musik och talböcker. När dom skulle gå satte Eva i en skiva och han satte på sig hörlurarna När dom skulle gå lyfte han lite på den ena luren och vinkade åt dom. Dom var så positiva när dom varit där. Har det vänt ordentligt nu? Jag hoppas, hoppas, hoppas!
Strax före fyra kom Mamma, Eva och Thordan hit. Vi skulle ha familjemiddag. Det som från början var tänkt som en "tjejträff" med Mamma, Eva, Inger och jag, svällde ut till en släktträff! Eftersom vi har mest utrymme så erbjöd vi "lokal" om dom fixade maten. Så blev det.
Vi började med att baka en äppelpaj till kaffet. Sedan satte Eva igång med maten. Fylld köttfärslimpa.
Snart droppade resten av gästerna in. Inger, Åsa, Thindra, Nicklas, Sandra Ö, Sandra Å, Melker & Mathilda.
Pappa du fattades oss! Men trots det fick vi en trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap. Vid 20,30 började gästerna troppa av. Som sagt, vi är väldigt trötta allihop. Sandra och barnen skulle sova här eftersom Micke inte skulle komma hem förrän på söndagen. När alla gått bäddade vi gästsängarna och Sandra nattade barnen. Det tog sin lilla tid, men till slut kom hon ut i köket och vi drack en kopp te innan vi gick och lade oss.

Det var skönt väder i morse så jag gick till jobbet. När jag kom till vår personalparkering stod det inga bilar där och jag antog att den grinden då var låst. Jag satte in nyckeln men det visade sig att dörren redan var upplåst så jag försökte dra ur nyckeln igen. Den satt fast! Hur jag än försökte så fick jag inte ur den. Jag gick in på verkstaden och frågade om dom hade låsspray jag kunde låna. Fick med mig spray och en tändare ut. Men tji, det gick inte. Det gick att vrida den från låst till olåst och tillbaka, men det gick inte att dra ur den. Bad en av killarna om hjälp. Det slutade med att halva nyckeln satt kvar i låset. Märkligt.
På eftermiddagen, en halv timme försenad, kom Inger med flyget. Sandra och barnen hämtade henne på Arlanda. På förmiddagen ringde den kuratorn som Eva sökt på telefon. Dom bokade tid för ett samtal den 10 november. Mamma, Eva och jag ska gå dit. Inger kan ju inte vara med tyvärr. Han hade sagt att när Pappa kommer hem så tar dom över! Det låter ju väldigt bra. Hoppas att det stämmer.
Mamma, Eva och Thordan var uppe hos Pappa. Det var ungefär som vanligt med honom. Varken bättre eller sämre. Han var trött efter att ha tränat på förmiddagen. En logoped hade varit där men då var han inte speciellt samarbetsvillig. Det blev tydligen någon miss och personalen på sjukhuset visste inte att han skulle komma. hade dom vetat det skulle dom inte ha tränat annat med Pappa innan. Nu skulle logopeden komma tillbaka på tisdag igen. Tisdag, då har dom "magiska" tre veckorna gått, då jag hoppas att han ska börja prata. Jag håller alla tummar och tår och allt man kan hålla.
På kvällen när Stefan var på gympa, åkte jag hem till Mamma. Båda syrrorna var där. Dom hade hittat en flaska vin som dom druckit av till middagen så Eva fick stanna över natten. Vilka rackare! Jag stannade kvar till 21,30 då jag var tvungen att lämna dom för att åka hem och sova.

Efter att ha pratat med henne, inser jag att vi inte kan föreställa oss hur annorlunda livet blivit.
Jag kommer nog att ringa henne fler gånger.
Sedan ringde jag till Eva och berättade om besöket hos Pappa. Hon trodde att jag skojade med henne när jag sa att han tittat på TV och läst tidningen. Jag berättade också lite om mitt samtal med EH.
Eva berättade att hon ringt upp en kurator på en strokeförening som nyligen bildats i kommunen. Hon lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare och vi hoppas att han kontaktar oss så fort som möjligt. Vi behöver få prata med någon som kan detta.
Tog 175 på SL-buss

Dagen börjar med frost och kallt  minus 5 grader. Först när jag tittade ut tyckte jag att det var snö på gräsmattan, men så var det inte. Jag gick till jobbet. Det var skönt men lite kallt. Jag är fortfarande lite urlakad efter magsjukan, men rätt OK ändå.

I dag är det 2 veckor sedan min älskade lilla Pappa blev sjuk. Efter att ha läst artikeln i Apotekets tidning,
om mannen som haft Stroke, har jag satt mitt hopp till 3 veckor. Det var efter så lång tid som den mannen sade sitt första ord. Den mannens förlamning hade släppt relativt snabbt, det har ju tyvärr inte Pappas. Jag hoppas att det inte innebär att han kommer att förbli förlamad. Lite har han ju rört på både arm och ben, men han har ju inte varit uppe och rört på sig ordentligt på dessa två veckor. Jag vill inte tappa hoppet, men blir han inte bättre än så här finns det ju ingen möjlighet att han ska kunna komma hem. Mamma kan inte ta hand om honom själv. Pappa, Pappa du måste kämpa på nu så att vi ser några framsteg.
Pratade med den jobbarkompisen som jag fick telefonnumret till en vars man drabbats av samma problem. Han sa att hon fått kämpa sig till all hjälp hon får och att Kommunen bara ser till pengarna. Ska nog ringa henne, snart. 
Nicklas ringde och sa att han sett mitt mail och att han och J förstod att jag inte orkar med bokföringen på min fritid. Dom skulle ta kontakt med en bokföringsbyrå. Gud vad skönt.

Under dagen har det börjat blåsa och regna, det blev riktigt ruskväder. Tur att jag bestämt mig för att följa med Sandra och barnbarnen op shoppingtur direkt efter jobbet. Blev hämtad 16,45 för vidare färd till Eurostop. Jag blev glad så fort jag steg in i bilen och möttes av Melkers stora leende och Mathildas: Hej Mormor.
Sandra skulle köpa några bodys och pyjamas till Melker och några tröjjor till Mathilda. Därefter gick vi till Maxi för att handla mat. Mathilda ville vara i lekhuset där en bekant jobbade. Vad jag inte tänkte på var att det var lönedag och det var ganska mycket folk i affären. När vi stod i kassakön ringde Stefan och undrade vart vi tagit vägen. Han hade köpt med sig Pizza hem och den kallnade!
Väl hemma igen åt jag min uppvärmda pizza och ett litet glas vin (det som blev över i lördags). Gott.
Sedan satte jag mig vid datorn för att slutföra september. Äntligen!
Utanför fönstret piskar vinden och regnet mot rutorna. Kom inte i säng förrän 23,30. Det är alldeles för sent.

Solen strålar på himlen, det är runt nollan ute och vi mår halvtaskigt. Vi är hemma från jobbet båda två för att inte smitta våra arbetskamrater. Det går lite trögt att komma igång med något. Jag gick runt i morgonrock till lunch. Stefan var duktig och jobbade på. Han satt vid datorn i stort sett hela tiden. Vid tretiden tog vi en stilla promenad i fårhagen, i det vackra höstvädret. Det var riktigt skönt. Man börjar känna sig levande igen.
I dag var Sandra och barnen uppe hos Pappa. Gulle-Sandra, det är riktigt tufft av henne. Dels är det lite jobbigt i och med att han inte kan kommunicera, dels är det jobbigt för att Mathilda inte vågar gå in till Gammelmorfar. Dom som varit bästisar tidigare. Hur ska hon kunna förstå den förändring som skett.
När dom kom till Pappa, hade han sagt: Hej och när dom sedan skulle gå tyckte Sandra att han sade: Mathilda, Mathilda. Är det önsketänkande eller kan han säga några ord ibland?
Pratade med Mamma flera gånger under dagen. hon kände sig ensam och övergiven. Nu hade hon ingen som tog hand om henne som Pappa brukar göra när hon är dålig. Åhh, vad vi saknar dig, Pappa.
På kvällen satt jag med bokföring hela kvällen. Jag känner att jag inte orkar med det längre så nu har jag bestämt mig. Jag ska säga upp mig! Jag tror att det blir bättre för J och Nicklas att inte Nicklas mamma är med och styr och ställer hela tiden. Jag skickar ett mail och förbereder dom på att dom måste hitta någon annan som kan göra mitt jobb. Det kändes skönt bara att ha bestämt sig.

Så då var det dags! Blä! Vaknade vid nio-tiden och kände mig konstig, lite illamående nästan som om jag var hungrig. Stefan var i köket och jag sa till honom att jag mådde illa. Gör du? sa han, det gör jag med. Första tanken var räkmackan vi delade på Svartsjö slott igår. Jag tänkte att jag skulle ringa Mamma och höra hur det var med henne var inte hon dålig så måste det vara något vi ätit. Men när jag ringde henne sa hon att hon inte mådde bra och hade kräkts! Tänk, vi som hade varit så rädda för att smitta Pappa, blev smittade av honom! Och han verkade ha det lindrigare än vi fick. Hela dagen sov jag och kräktes om vartannat. Senaste gången var straxt efter 23,00 natten till måndag.
Eva var uppe hos Pappa och hälsade på. Han verkade piggare och satt upp hela tiden hon var där. Han fixade att sätta ner kaffekoppen utan att spilla. Eva hade med sig tulpaner, som han hade hjälpt till att packa upp. Enligt personalen hade han även försökt härma ord som dom sade. Måtte det vända nu.
Älskade lilla Pappa, det känns så svårt att se dig så hjälplös. Eva hade sjungit: Pappa kom hem, för vi längtar efter dig. Då grät han. Lilla, lilla Pappa. Eva ringde också upp Mamma så att han fick höra hennes röst, då grät han också.
Ja, detta var en riktigt tråkig söndag.

Jag orkade inte vara uppe till Stefan kom. Sov som en stock tills han kröp ner i sin säng. Skönt att ha honom hemma igen.
I dag jobbar både Stefan och jag hemma. Eftersom han kom sent i natt så vi tog lite sovmorgon och vaknade inte förrän vid 8-tiden.
Vi tog en lugn frukost. Sedan satte jag mig framför datorn och började jobba med bokföringen. Tyvärr kom jag inte speciellt långt då jag inte fått de papper jag behövde. Jag ringde upp och sa till om det. J lovade att jag skulle få dom vid lunch.
Stefan åkte iväg och hämtade sushi och lite bufféblandning till lunch. När vi satt och åt kom Nicklas med de ulovade papperna. Men jag hann inte ta hand om dem. Vi skulle hämta Mamma vid 13,00 för att åka till Pappa.
När vi kom upp på sjukhuset såg vi direkt att Pappa inte mådde bra. Mamma frågade om han inte mådde bra? Han skakade nekande på huvudet. Usch vad rädd jag blev. Var det några fler proppar på gång? En sköterska kom in och berättade att Pappa hade kräkts före lunch. Mitt hjärta stannade nästan. Hade han smittats av magsjuka i alla fall? Kan det vara möjligt? Den senaste som haft det var ju Micke som ingen av oss träffat? Vi hade inte varit där så länge när vi märkte att han behövde kräkas igen. Sköterskorna kom med spy-påsar och jag var tvungen att lämna rummet. Jag klarar inte av lukten. Vi gick ut i korridoren och träffade där sjukgymnasten som berättade lite om läget. Dom har inte riktigt klart för sig hur dom ska jobba med Pappa. Dom funderade på om det var lite för tidigt fortfarande. Hon försökte förklara för oss att de rörelser som Pappa utfört med ben och arm kunde vara något som ingick i en "massiv rörelse". Fick inte helt klart för mig vad det innebär, men tror att dom menar att han inte bara rör de delarna utan hela kroppen. Hon berättade också att dom upptäckt att han upprepar senaste rörelse. För att skölja ur munnen efter den första kräkningen gav dom honom vatten. Sedan satte dom en spy-påse till munnen för att han skulle spotta, men då försökte han att dricka ur den också.
Vi pratade lite med sköterska om hur vi skulle göra. Pappa mådde ju inte bra. Han var oerhört trött och blek. Sköterskorna funderade över om kräkningarna kunde bero på hans sjukdom eller på att han ev. har förstoppning. Någon magsjuka hade inte funnits på sjukhuset i alla fall. Usch, vad jag kände mig usel. Var felet vårt? Hemska tanke. Enda trösten var i alla fall att jag såg att det gick bra att kräkas även om han ligger på rygg. Vi beslutade att vi skulle lämna Pappa ifred i dag. Han hade nog ingen glädje av oss i alla fall. Snopet.
Vi åkte ner till cafeterian och drack kaffe. Jag kunde inte släppa tanken på att vi smittat honom. Jag började även må illa så klart. Psykiskt!
Tittade in till min frisörska som har salong på Löwet, för att höra när vi hade tid hos henne. Den 8 november, ska försöka komma ihåg det.
Vi skjutsade hem Mamma igen och åkte därefter till Maxi för att handla inför kvällens middag. Vi har bjudit hem Mamma och Sandra med familj. Kom plötsligt på att jag inte träffat Melker sedan vi var på Cypern. Mathilda träffade jag en liten stund förra fredagen.
När vi släppt av Mamma ringde jag i panik upp Eva som satt hos frissan, för att berätta att Pappa kräkts. Hon lugnade mig med att hon absolut inte trodde att vi smittat honom. Jag lät mig lugnas.
Jag skulle laga till en kycklingrätt ur en GI-kokbok. Klockan 18,00 hade vi sagt. Kl. 17,00 satte jag igång med maten. Då får jag ve och fasa se att grytan ska koka i 1 1/2 timme! Hur lösa detta? Jag slängde in kycklinglåren i micron innan jag la dom i grytan. Sedan var det bara att hoppas att det skulle bli klart.
På utsatt klockslag kom gästerna. Som tur var så skulle Melker äta lite välling direkt så klockan hann bli 18,30 innan vi satte oss till bords. Och, kycklinglåren var perfekta. Gott var det också. Till efterrätt åt vi glass med hallon och mango. Jag såg att Mamma var jättetrött. Stackarn hon som inte kan gråta, hon bär allt inom sig i stället. Mamma hade ringt till Löwet och hört hur det var med Pappa. Det var bättre, han hade inte kräkts något mer sedan vi var där.
Vi tittade på Doobidoo (stavas det så?) Sedan åkte hela gänget hem. Stefan och jag röjde upp och satte oss sedan vid TV:n med en varsin liten Whiskey. Jag var så trött, så trött. Konstaterade att det är psykisk trötthet. Jag hade ju sovmorgon i morse. Somnade omfamnad av Stefan.

Ännu en underbart vacker höstdag. Grannarna skrapade bilrutorna så det måste ha varit kallt i natt. Eftersom jag inte skulle åka till Pappa idag kunde jag gå till jobbet. Det var kallt men riktigt skönt. Gick förbi pendelstationen för att hämta Metro och Sthlm City. Där stod även en tjej från Forex som bjöd på frukt, trevligt.
Eva, som sovit hos Mamma, och Mamma åkte till Stinsens köpcentrum för att köpa T-shirts och mjukisbyxor till Pappa. Mamma passade också på att handla lite till sig själv. Sedan åkte dom till Pappa.
Han hade haft en lugn natt och på förmiddagen hade dom tränat att stå upp lite. Det hade gått bra. Hurra, ett litet steg i rätt riktning. Han försökte också prata, men det kommer fortfarande inget vettigt.
På 3-fikat på jobbet kom vi att prata om Pappa. Jag fick berätta hur läget är och om alla funderingar och frågor som snurrar i våra huvuden. En jobbarkompis sa att hans fru kände en kvinna vars man drabbats av samma sak som Pappa. Han skulle höra med henne. En stund senare kom han in på mitt kontor med en lapp med namn och telefonnummer till henne. Hon hade sagt att vi jättegärna fick ringa och hon kunde tänka sig att träffa oss också. Gud så snällt. Ska nog kontakta henne vad det lider.
Efter jobbet gick jag direkt hem. Jag hade fått alla skrifter som jag beställt från Stroke-riksförbundet. Det var ingen rolig läsning. Vi har absolut inte fattat vad vi eventuellt har att vänta oss i framtiden om Pappa blir bättre. Nu först förstår jag fullt ut att min gamla Pappa förmodligen inte finns mer. Min Pappa har förmodligen blivit en annan. Jag skriver förmodligen för vi vet ju INGENTING. Jag sörjer min älskade, älskade Pappa. Fick även en skrift om hur man kan förhindra Stroke. Sänk blodtrycket! Det är det absolut viktigaste. Har blodtrycket ökat nu av all oro och sorg jag tampas med? Jag ska kolla upp det. Är det för högt kommer dom att säga att jag måste stressa mindre. Men hur då? Det blir också en ond cirkel. Jag blir orolig att blodtrycket ska vara för högt, och, blodtrycket blir förhöjt! Naturligtvis!

Jag ligger efter med bokföringen och får inget gjort pga av allt som hänt. Det stressar mig ännu mer och hjärtat slår extraslag. När hjärtat slår extraslag blir jag orolig och hjärtat slår ännu fler extraslag. Det blir en ond cirkel. Jag vet ju det. . I kväll/natt kommer Stefan hem igen. Skönt, jag längtar efter honom. Vet inte om jag orkar vara vaken till han kommer.

Tisdag 18 oktober.
En vecka sedan Pappa blev sjuk.
I natt sov jag bra. Jag har nog inte rört mig speciellt mycket (sängen var inte så stökig) så förmodligen ligger jag ändå ganska spänd. Jag kom sent i säng ca: 23:30 och klockradion slog igång 5:50. Så jag var TRÖTT!
Mamma ringde just och berättade att  Pappa idag blir  flyttad till Löwet. Åh vad skönt! Det blir så mycket lättare att åka till honom då. Hoppas att det vänder nu och att han får den rehabilitering som finns att tillgå. Eva är hos honom nu och följer med till Löwet. Mamma och jag åker dit efter jobbet. Jag skulle ju inte ha åkt idag men, nu vill jag ju se hur han kommer att få det där.
Senare..
Jag har inte varit hos Pappa idag, det blev knas med allting. När Eva och Chr. kom upp på Danderyd höll en fotvårdare på att ta hand om Pappas fötter. Eva kunde se att Pappa hade fruktansvärt ont i magen. Hon försökte få tag på personal, men enligt fotvårdaren satt dom i möte. Det struntar jag i sa Eva, Pappa måste på toa. Han hade så ont att han jämrade sig. Lilla Pappa. Samtidigt var patienten i sängen bredvid på väg ur sängen. Men han är så dålig att han inte kan gå ur sängen. Eva fick hålla kvar honom medan Chr. höll Pappa i handen och fotvårdaren letade efter personal! Skrämmande! Pappa fick till slut komma till toan och allt löste sig. Rätt som det var kom läkaren och meddelade att Pappa skulle flyttas till Löwet. Eva stod som ett frågetecken. Vet Mamma om det frågade hon. Nej dom håller nog på och ringer henne nu, fick hon till svar. Sedan steg det in en svartmuskig, rökluktande man i rummet och och rabblade Pappas namn. Ja det är min Pappa sa Eva. Hade dom trott att han skulle kunna svara själv. Vilken jäkla tur att Eva var där. Dom satte honom i en eländig rullstol med dåligt stöd för ryggen. Eva fick sitta och hålla emot under hela färden från Danderyd till Löwet. Pappa var helt slut när dom kom fram. Mamma och J tog emot dem vid stora entrén. Sjuktransportens förare (den svartmuskige) började att dra ut rullstolen när J fick se att Pappas förlamade arm hängde ner vid sidan om stolen och höll på att hamna i hjulet. J blev så arg att han tog över rullstolen och sa JAG kör. Han rullade med tårarna rinnande, sin älskade Morfar mot avd. 82. Det var första gången som han träffade Morfar sedan han blev sjuk. J blev chockad över hur illa det var med Morfar.
Pappa var stressad, orolig, förtvivlad, ledsen och besviken. Hjärtat rusade och blodtrycket steg. Han hade kanske trott att han skulle få komma hem. Vi vet ju inte. Han vägrade att ta ögonkontakt med Mamma. Eva och Mamma försökte förklara för honom att det var för hans egen skull och att han skulle få träna upp sig för att sedan komma hem. Men vad förstår han? Om vi bara visste. Tror han att vi dumpat honom på långvården? Nej, nej älskade Pappa det skulle vi aldrig göra.
Dom blev väldigt väl emottagna på avdelningen. Dom fick kaffe och bulle och alla var jättetrevliga. En gammal klasskamrat och granne till mig jobbade där, det hade vi ingen aning om. Pappa var så orolig att Eva bad att han skulle få lite lugnande. Mamma kunde ta bussen hem och Eva & Thordan kunde åka hem till sig.
I morgon åker Mamma, Sandra och barnen upp på dagen. Sedan åker jag upp vid halv 4. Hoppas att det går bra med Sandra och barnen. Sandra är så känslig och gråter så lätt. Och att se sin älskade Morfar så hjälplös är svårt. Speciellt när han varit så glad, pratsam och aktiv för bara drygt en vecka sedan. Omigen Pappa ge inte upp! Vi är många som älskar dig och inget hellre vill än att du blir bättre och kan komma hem till Mamma igen.
Jag som inte ens är troende ber, varje kväll när jag lagt mig, en bön för att Pappa ska bli bättre.

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Kollade just upp att det var fullmåne i natt. Det kan bero på det. Jag har så mycket oro just nu också.
1. Jag oroar mig för Pappa
2. Jag oroar mig för Mammas hälsa, kommer hon att orka.
3. Jag oroar mig för Eva, som har värk i magen och vita fläckar på njuren, som dom inte vet vad det beror på.
4. Jag oroar mig för hur mitt hjärta ska orka. Jag har ju mina dubbelslag och jag läste idag att orytmiska hjärtan kan orsaka blodproppar. Jag blev livrädd. I går kväll hade jag väldigt många dubbelslag. Oro och stress påverkar ju väldigt mycket. Jag måste kanske börja ta det lite lugnare.
5. I över en vecka har jag också oroat mig för att få magsjuka. Då skulle jag ju inte kunna hälsa på Pappa. Eller ve och fasa att jag skulle ha smittat ner honom. Hade jag fått magsjuka så skulle jag vaka hos Pappa tills jag visste att han klarat sig. Han kan ju bara ligga på rygg nu, tänk om han inte skulle känna om han kräktes. Nu borde vi ju ha klarat oss. Micke var den siste som blev sjuk i söndags, och honom har jag inte träffat.
För övrigt har min mage som jag lyckats få ordning på, pajat ihop igen. Det är väl oron det med.

Idag har jag jobbat hela dagen. Eva har varit hos Pappa från 11-tiden. Hon var med när han åt lunch. Vid 13,30 tiden kom Mamma också dit. Hon tog tåget till Solna tillsammans med en granne som skulle till KS. Sedan tog hon bussen till Danderyd. Thordan var också där en stund. Det var första gången han träffade Pappa sedan han blev sjuk. Dom var med när logopeden kom till Pappa. Hon sade att han fortfarande var för trött för att dom skulle kunna jobba med honom. Hon sa också att vi skulle prata om vardagliga saker med honom, sånt som han känner till. Familjen och sånt som händer hemma mm.
Hon sa att han förmodligen kommer att hamna på något korttidshem i kommunen. Det skulle vara jättebra. Då skulle det bli lättare att besöka honom för oss alla. Vi får hoppas att det finns någon ledig plats för honom snart. Men allra helst hoppas jag att han ska bli så bra att han kan få komma hem igen.
Efter jobbet åkte jag också till Danderyd. Jag kom precis när det var dags för middag. Mamma hjälpte honom att äta. Efter maten var han trött. Efter några kramar åkte vi hem. I morgon ska han förresten få fotvård. Det behöver han. I morgon ska dessutom Sandra och barnen åka med Mamma upp till Pappa.
Vi stannade till på McD på hemvägen och köpte en varsin hamburgare och åkte sedan hem till Mamma för att äta upp dem. Vi tog en kopp kaffe och sedan åkte jag hem. Nu ska jag nog hoppa i säng.

I dag köpte vi med oss Princessbakelser till sjukhuset. Mamma, Eva, Inger och jag åkte dit. Det var sista gången Inger kunde besöka honom innan hon måste åka hem igen. Stackars Inger. Stefan och jag tycker så synd om henne att vi bokade och betalde en flygresa upp igen om 14 dagar när hon är långledig nästa gång. Jag kan tänka mig hur frustrerande det måste vara för henne att vara så långt borta och inte kunna besöka Pappa.
När vi kom upp på sjukhuset behövde Eva gå på toa. Hon gick in på Ortopeden i bottenplanet. Inger väntade på henne medan Mamma och jag åkte upp till avdelningen. Vi gick in och bort mot Pappas rum. Men ve och fasa! I det rummet låg en likblek man med öppen mun, hans såg i det närmaste död ut. Jag blev alldeles kall och skrek bara rakt ut: Pappa är inte där! Jag sprang för att leta rätt på någon ur personalen men hittade inte en människa. Vi virrade runt och letade, när jag plötsligt såg någon som verkade bekant. Jag var inte säker för han låg med huvudet lite bortvänt! Men tack och lov det var Pappa.
Han hade fått flytta in i en sal för två tvärs över korridoren. Enligt hans sänggranne hade han legat där sedan i går kväll! Hur i hela världen kan man göra på det viset utan att upplysa dom anhöriga! Eva hade ju pratat med dom tidigare på förmiddagen. Då var det ingen som sade nåt. Vi han ju bli skräckslagna innan vi hittade honom, jag blev gråtfärdig. Kan man skälla på personalen utan att Pappa får lida för det? Pappa, pappa vad utlämnad man är i såna här lägen. Vi vill ju att du ska ha det bra! Helst skulle vi vilja vara hos dig hela tiden och bevaka att dom tar väl hand om dig. Det är du värd!
När vi kom in i rummet vaknade Pappa. Han fick se bakelserna och blev ivrig igen. Gottegrisen i honom lever i alla fall.  Eva, Inger och jag gick och hämtade kaffe med Mamma och Pappa fick kramas i fred en liten stund. När vi hämtade kaffe fick Eva syn på den läkaren som hade hand om Pappa när han kom in. Hon stoppade läkaren och vi fick en liten pratstund med henne. Hon sa att läget är osäkert, det går aldrig att säga hur det kommer att gå. Men hon sa också att han kunnat lyfta lite på sitt förlamade ben idag. Det är ju positivt. Hon sa också att hjärtflimret är en riskfaktor och det kan dom i dagsläget inte göra något åt.
Senare under besöket när jag höll Pappa i den förlamade handen flyttade han plötsligt på den en liten bit! Det är otroligt hur lyckliga vi blir över varje liten, liten förbättring. Vem skulle kunnat tro för en vecka sedan, att en sådan liten sak skulle göra oss så lyckliga. Han rörde också på tårna på det förlamade benet. Hoppas att det är ett gott tecken. Jag hoppas att all vår kärlek ska göra honom bättre.
Ibland visar han tydligt vad han vill och ibland verkar han inte reagera.
Vi måste ha tålamod! Vi vill ju så himla mycket att han ska komma tillbaka till oss. Jag saknar ditt skrockande gapskratt. Jag saknar din hälsning när jog kom och hälsade på: Hej Majajan! Pappa, Pappa ge inte upp! Vi längtar efter dig.

I dag jobbade jag som vanligt. Det kändes lite lättare. Jag kunde prata om Pappa utan att gråta. Detta trots att jag tyckte att han var sämre när Mamma och jag var där i går kväll. Men han var nog trött.
Jag kunde förklara för B F varför jag varit så ledsen dagen innan att jag måste gå hem. Pratade också med U.C om Pappa. Skönt att kunna förklara varför man är ledsen.
13,15 kom Mamma, Inger och Eva och hämtade mig. Vi åkte vidare till Danderyd. Mamma hade bakat Pappas favoritäppelkaka. När vi kom dit sov Pappa. Jag tyckte att han var snedare i ansiktet än han varit kvällen innan. Men det var nog bara för att han sovit. Pappa blev ivrig när han såg burken med äppelkakan och ville genast ha. Vi gick och hämtade kaffe och Pappa nästan proppade in kakan i munnen. Vi måste säga åt honom att svälja och dricka lite emellan. Lilla Pappa. Han tyckte nog att det var jättegott.
Idag verkade han lite piggare. Han skrattade flera gånger och fliratde till och med med mig en gång. Vilken lycka! Vi blev så glada. Sedan räknade han in sina tjejjer. Han tittade på oss en efter en och nickade till lite för var och en av oss. Han vill kramas hela tiden och han vill pussa på Mamma. Då trutar han så gott han kan på munnen. Söta lilla Pappa. Vi hade med oss lite bilder som han tittade intresserat på. Vid ett tillfälle sa han Eva!
Oj vad vi blev glada! Han sade också Mamma, vilket han brukar göra till Mamma. Han sa också ett annat ord som vi inte kan komma ihåg nu. Vi var så glada att vi nästan grät. Tänk vad lite som behövs för att vi ska bli lyckliga nu.
Natten till idag hade Mamma plötsligt kommit på att Pappa har tarmfickor och måste sköta magen ordentligt för att inte få värk. På förmiddagen ringde Eva till Danderyd och pratade med en skötare om detta. Han kollade efter om Pappa hade varit på toa något. Det visade sig att han inte haft avföring sedan han kom in i tisdags! Joel lovade att han skulle ta tag i det. När vi kom till Danderyd fick vi prata med Joel och han berättade att Pappa fåt laxerande medel. När vi varit där ett tag märkte vi att Pappa började krysta som om det var dags att gå på toa. Eva gick ut och skulle säga åt någon i personalen. Hon hittade två sköterskor som stod och pratade löner och arbetsvillkor i korridoren. Hon sa till en av dem att Pappa behövde gå på toa och att han fått laxerande medel. Sköterskan tittade på oss och sa: Men dom säger att han inte kan gå! Nä han kan inte gå men för h-e han behöver komma upp på toa. Hon sa att hon skulle säga till en kollega och sedan komma in. När dom kom in stod dom som fån och visste inte hur dom skulle göra. Bäcken eller toastol? Vi passade på att säga hejdå till Pappa, kramade honom och åkte hem.
Vi åkte hem till Mamma för att äta tillsammans. Stefan kom också dit. När vi ätit ringde Eva upp Danderyd för att höra hur det gått med Pappa och toabestyre. Det hade gått bra sa dom. Dom kanske tycker att vi är besvärliga men det skiter vi högaktligen i! Pappa har arbetat och betalat skatt i hela sitt liv. Han ska ha bästa tänkbara vård! Vi hade skrivit ner en liten lista på vad vi tyckte var viktigt: Pappa måste få i sig tillräckligt med vätska så att magen hålls i form med tanke på tarmfickorna. Dom måste borsta han tänder mm. Den listan gav vi till en sköterska som satte in den i hans pärm.
I kväll känns det lite lättare. Älskade Pappa du får inte ge up bara, vi ska stötta dig så mycket vi bara kan.

Älskade lilla Pappa, vad jag är ledsen för din skull. I dag kommer Inger & Sara upp och hälsar på. Vi får inte vara för många åt gången så dom och Eva åker i dag. Det känns svårt, man vill ju helst vara hos honom hela tiden. Mamma har ringt sjukhuset i morse och det var ingen förbättring. Det var heller ingen försämring men han hade varit uppe på toaletten i natt och ramlat. Dom kan inte se att han skadat sig.
Hur mycket förstår han. Min stolta Pappa , som alltid klarat sig själv. Som alltid tagit hand om Mamma när hon blivit dålig. Han som kunnat allt från att baka, sy, meka med motorer, måla, snickra, ja allt. Nu kan han inte ens göra sig förstådd. Mitt hjärta gråter. Måtte det vända, jag vet ju att det kan göra det.
Älskade lilla Pappa. Jag tror att han vet hur mycket vi älskar honom. Mamma, vi tre döttrar, barnbarn och barnbarnsbarn.
Det blev en svår dag på jobbet idag. Jag bara grät hela tiden. Till slut gick jag hem till Mamma.
I kväll åkte Mamma och jag och hälsade på Pappa. Inger och Eva stannade kvar hemma hos Mamma.
När vi kom dit låg han i sin säng med kanterna uppfällda. Hans högra arm låg orörlig bredvid honom. Han var jättesvettig i pannan och han blöja som hade läckt igenom på byxorna. Jag gick ut och försökte leta rätt på en sköterska för att få rena kläder till honom, men jag hittade inte en människa. Jag hittade i alla fall ett linneförråd där jag tog ett bar nya byxor och kalsonger. Sedan satte jag mig i korridoren och väntade medan mamma bytte på Pappa. Så mycket integritet måste han ändå få, att inte behöva bli omhändertagen som ett litet barn inför sin dotter. När det var klart gick jag in igen. Jag hämtade en handduk och blötte den så att Mamma kunde badda honom i ansiktet lite. Det verkade han njuta av. Jag tror att han var glad över att vi var där. Vi hade med oss en Cd-spelare med favoritmusik och ett litet fotoalbum. Det var logopeden som sagt att det var bra. Han lyssnade en liten stund på musiken och nynnade med lite, men sedan tog han bort lurarna igen. Han tittade också en stund på bilderna och verkade intresserad. Men han sa ingenting. I dag försökte han inte prata någonting nästan. Han sa bara ja eller nej. I går försökte han i alla fall. Hoppas att han inte börjar ge upp bara. Han låg länge och klappade Mamma på kinderna och kände på hennes ansikte. Som om han verkligen ville känna in hur hon ser ut för att spara det tills han blev ensam. Han höll henne i armen och i handen länge. Men han sa ingenting, bara suckade djupt. Sedan slumrade han till en stund. Jag vet inte om han förstår vad vi säger. I bland verkar det så och ibland inte. Jag sa vid ett tillfälle att sängen var för kort och att han inte fick plats med sina fötter. Då tittade han på fötterna. Men sedan när man sa något annat reagerar han inte eller tittar på en som om man talade hebreiska med honom. Han var så trött hela tiden och gäspade gång på gång. Vi stannade en dryg timme innan vi kramade honom och sade adjö. I dag vinkade han inte som han gjorde igår.
Vi har så många frågor som behöver svar.
1. Hur mycket förstår han
2. Kommer han att bli bättre
3. Hur mycket tillsyn får han, han kan ju inte säga till när han behöver hjälp
4. Hur länge låg han på golvet i natt innan någon hittade honom.
Det är bara några av alla frågor vi har.
I morgon åker Mamma, Inger, Eva och jag upp på eftermiddagen. Då ska vi försöka få svar på några av dom om det går.
Mamma ska baka Pappas favoritäppelkaka, så ska vi fika med honom om det går.

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig!

Tisdag 11 oktober

I dag blev Pappa sjuk igen! Lilla älskade Pappa. Han fick en ny blodpropp i hjärnan och ligger nu återigen på Danderyds Sjukhus. Han vet inte vilket år, dag eller vilken årstid det är. Men han vet när han är född. Han tappar vissa ord och sluddrar. Hur i hela friden kunde dom skicka hem honom i fredags. Det var ju bara ett dygn sedan han fick den första blodproppen. Kunde dom inte ha behållit honom tills de såg att han nya mediciner fungerade ordentligt. Han fick ju ganska komplicerade mediciner. bl.a. Waran!
Hoppas att han får stanna ett tag nu. Mamma och Eva är hos honom just nu. Jag vet inte när jag kan åka dit.

Onsdag 12 oktober

Det är så hemskt. Jag har varit och hälsat på Pappa på sjukhuset. Min glada, goa, roliga pappa var inte där. Det var en helt annan människa jag fick träffa. Han kan inte prata alls och jag vet inte om han förstår allt heller. Jag bara gråter när jag tänker på honom. Jag ser att han blir ledsen när han inte kan uttrycka vad han vill ha sagt. Han har dessutom blivit förlamad i höger arm, och höger ben vill inte lyda honom.
Min Pappa som alltid pratar med alla människor, som alltid har något på gång. Nu kan han inte använda sin hand. Han kan inte måla om köksbordet som han hade planerat. Han kan inte reparera den gamla symaskinen. Han kan inte göra någonting just nu. Det är så sorgligt. Lilla älskade Pappa, jag är så ledsen.
I morgon kommer Inger och Sara upp från Kalmar.

Grattis lilla Mamma idag när du fyller 76 år!
Tyvärr blir det ju inget firande med tanke på Pappas hälsa.
Men Stefan och jag uppvaktade i går med en bok av Aino Trosell.

Torsdag 6 okt. 2005

I morse när jag stod och tvättade mig ringde telefonen. Stefan svarade och jag förstod att det var någon av mina föräldrar och att något hänt. Jag tog över telefonen och det var min mamma. Hon frågade om jag kunde komma till henne. Har det hänt något frågade jag. Ja det är något med pappa sade hon, du hör hur han låter. Jag hörde bara en massa konstiga ljud i bakgrunden så jag sa att jag kommer på en gång. Vi slängde oss i bilen och åkte hem till dem. Det tar ca. 5 min. När vi kom dit kunde pappa inte prata. Det kom bara en massa konstiga ljud när han försökte. Jag misstänkte att han fått en propp i hjärnan eller något liknande så jag ringde 112 och bad dom skicka en ambulans. Jag fick en massa frågor om hur pappa reagerade och om han verkade ha ont mm. Dom sade till mig att vi skulle hålla oss lugna och att vi skulle få honom att sätta eller lägga sig. Dom skulle skicka en ambulans inom 30 min! Det var de längsta minuterna jag varit med om. Att få pappa att sitta eller ligga ner var inte det lättaste. Han var orolig och gick om kring hela tiden. Han var medveten om att han inte fick fram några riktiga ord. Det var så skrämmande. Han hade dessutom tre fingrar på höger hand som domnat bort och han hade lite ont i huvudet. Medan vi väntade ringde jag mina systrar och berättade vad som hänt. Min äldre syster Eva som bor i Saltsjöbaden sa att hon skulle komma så fort hon kunde. Vi skulle meddela vilket sjukhus vi åkte till. Min yngre syster Inger som bor i Kalmar kunde av förklarliga skäl inte komma, men vi skulle hålla henne underrättad om vad som hände.
När ambulansen till slut kom efter mer än 30 min, kunde han få fram några ord. Han kunde själv ta sig ner för trappan till båren som stod i portuppgången. Mamma åkte med i ambulansen och jag och Stefan åkte efter den till Danderyds sjukhus. Det var kaotiskt i trafiken pga av strejk på Connex eller vad det var. Tågen gick i alla fall inte. Vi kom ifrån varandra ambulansen och vi. När vi kom fram till Danderyd var dom redan framme. Stefan släppte av mig och åkte hem igen, vi förstod ju att det inte var kritiskt för Pappa. Jag hittade Mamma och Pappa i ett undersökningsrum. En sköteska kom och tog blodtryck och EKG mm. Hans blodtryck var skyhögt! Efter en stund kom en läkare och en läkarkanditat och gjorde en massa tester för att försöka ta reda på vad som hänt. Nu hade Pappas tal förbättrats en hel del, men dom sa att han var lite sned på höger sida vid munnen. Han skulle få genomgå en skallröntgen på en gång. Precis när vi skulle upp till röntgen kom Eva. Vi åkte upp till röntgen och fick sitta i ett väntrum medan Pappa undersöktes. Det gick ganska snabbt. Efter det fick vi åka upp till avdelning 73, Strokeenheten. Pappa placerades i ett rum tillsammans med en äldre man som nästan såg döende ut. Nu kom det ännu fler läkare och kandidater som utförde allehanda tester och undersökningar på Pappa. Talet kom tillbaka mer och mer. Nu var det bara vissa bokstäver som krånglade samt att han sluddrade lite.
Nu skulle han bli kvar här. Mamma, Eva och jag bestämde oss för att åka hem och hämta lite toalettsaker och glasögon åt honom. Inget sånt kom ju med i ambulansen.
Vi åkte hem och tog oss en fika med mackor. Det var gott, vi hade ju inte ätit sedan frukosten och nu var klockan runt lunchtid. Efter någon timme åkte vi hem till mig och hämtade min bil så att Mamma och jag kunde ta oss hem själva sedan. Eva bor ju på andra sidan stan och det skulle bli väldigt mycke körande fram och tillbaka för henne. Jag han också snygga till mig lite så att jag kände mig lite piggare.
När vi kom tillbaka till Danderyd kunde vi höra hur Pappa pratade i stort sett som vanligt. Han skrattade och skämtade med personalen. Det var härligt att höra. Vi fick sätta oss i korridoren och vänta medan läkarna slutförde sina tester. Efter en dryg halvtimme kom Pappa ut till oss och vi tog en fika med honom innan vi var tvungna att åka hemåt igen.
Tänk att det gick så bra. Jag har sökt på nätet och hittat att det förmodligen var TIA han drabbats av. Tillfällig syrebrist i hjärnan. Det ger samma symtom som Stroke men går tillbaka inom ett dygn. Men det är en förvarning om att en Stroke kan komma om inte behandling sätts in.
Dagen efter fick han komma hem igen. Mamma och jag tog emot honom hemma. Oj vad glad jag är att det gick så bra.
Nu så här i efterhand känns det som hände i torsdags morse så overkligt.
Man blir lite mer medveten om sin egen dödlighet när sånt här händer. Jag vet att jag har lite dåliga gener vad det gäller blodtryck och hjärta.
Mamma har ju hämtats två gånger med ambulans under våren pga kärlkramp och hon har gjort en ballongsprängning i hjärtat. Jag försöker göra så gott jag kan för att slippa drabbas. Jag äter blodtryckssänkande (lägsta dosen) medicin, jag motionerar och äter ganska nyttigt.