I dag var Stefan, Mamma och jag uppe hos Pappa. Det var första gången som Stefan träffade Pappa efter att han blev sjuk igen.
När vi kom upp på salen var Pappa vaken och låg och tittade mot dörren. Han lyste upp lite när han fick syn på oss. Så skönt det var att se att han såg lite piggare ut. Vi kramades som vanligt. Han verkade även känna igen Stefan. När vi varit hos honom en liten stund, markerade han att han hade ont i magen. Han började krysta som om han behövde gå på toaletten. Jag gick ut för att få tag på personal. Jag hittade en manlig sköterska som lovade att gå och be om hjälp. Jag och Stefan väntade i korridoren. Sköterskan/aren (vet inte vad dom kallas när det är män) gick in i något som verkade vara ett personalrum och sade till. Inget hände! Då gick jag till sköterskemottagningen och sade till en kvinna som satt där, att vi behövde hjälp. Hon gick in i samma rum och sade till hon med. Inget hände! Efter mer än 5 min kommer en sköterska släntrande. Jag frågade om hon skulle till sal 5, det skulle hon. Snart kom en sköterska till. Äntligen fick han hjälp att komma upp på toa. Fy faan för att bli så utlämnad! Att inte bara kunna stiga ur sängen och gå på toa. Min lilla Pappa med så hög integritet!
Efter toabesöket fick han sitta i en rullstol så att vi kunde dra honom bort till dagrummet för att fika. Rullstolen saknade ett fotstöd och en av sköterskorna stack iväg för att hitta ett. När hon kom tillbaka pulade hon lite för att få fast det. Då tänkte jag på hur teknisk och praktisk Pappa alltid varit. Han hade fixat dit stödet på nolltid, om inte den eländiga blodproppen satt stopp för det.
Vi tog ut Pappa till dagrummet och drack lite kaffe. Pappa måste ha förtjockningsmedel i allt han dricker för att det inte ska rinna ner i fel strupe. Han är ju delvis förlamad så det finns en sådan risk. Hans kaffe var alltså en trögflytande sörja. Blä! Han är fortfarande en riktig gottegris så han tog kexet jag lagt fram och nästan tryckte in det i munnen. Vi fick säga åt honom flera gånger att han måste dricka lite emellan. Han måste nu använda fel hand att hålla koppen med så det blir lite vingligt. Rätt som det var när han satt med koppen i handen vred han på armen för att titta på klockan. Resultatet blev att kaffet hamnade i hans knä och på golvet. Lilla Pappa, så sorgligt det är.
Efter ett tag verkade det som om han behövde gå på toa igen, så vi rullande tillbaka honom in på salen och sa åt personalen igen. Men det var bara falskt alarm. Medan vi väntade på personalen körde jag fram rullstolen till fönstret så att han skulle kunna se den vackra utsikten.  På andra sidan Mörbyviken ligger Ulriksdals Slott. Just då passerade en liten motorbåt. Jag pekade ut den för honom, men jag vet inte vad han uppfattade. Han har ju haft båt själv under många år.
När personalen kollat ev. toabesök hjälpte dom honom tillbaka till sängen, han var jättetrött. Stefan och jag bestämde oss för att lämna Mamma och honom ensamma en stund och gick ut i korridoren. Då kom hans läkare gående och sade att hon skulle in till honom för att kolla läget, så vi följde med tillbaka in igen.
Hon berättade att Waranet nu låg på en bra nivå: 2,3 och att blodtrycket gått ner men ändå var lite för högt. Sedan bad hon Pappa att han skulle lyfta på sitt högra (förlamade) ben. Han lyfte då på det vänstra. Nej det andra benet sa doktorn, och då LYFTE han verkligen på det en bra bit upp i luften. Jag blev så lycklig och hojtade glatt, men Pappa du kan ju! Doktorn tittade med ett leende på mig. Sedan bad hon Pappa lyfta armen, men det gick inte. Hon bad honom fokusera på armen, men nej, inget hände. Sedan bad hon hon blunda, men det förstod han inte. Sist bad hon honom gapa, men inte heller det förstod han. När hon gapade för att visa hur han skulle göra, snörpte han i stället i hop munnen. Lilla, lilla Pappa jag skulle ge vad som helst för att få veta och förstå vad som rör sig i ditt huvud. Efter ett antal kramar började det bli dags att ta oss hemåt igen. Det känns så hemskt att lämna honom. Hur känner han det när vi går? Jag blir så ledsen när jag tänker på det.
I går kväll hittade jag förresten en text på nätet som varit införd i Apotekets tidning nr 5, 2002. http://www.apoteket.se/rd/d/2352/a/3777  Den gjorde mig väldigt hoppfull i går. Men efter att ha träffat Pappa i dag så vet jag inte längre vad jag ska tro. Älskade lilla Pappa, vi ska kämpa på tillsammans. Du får absolut inte ge upp!
På kvällen kom Nicklas, Sandra och Ronja hit och fikade en stund. Det var jättekul att få sitta och prata med dom över en kopp kaffe. Vi gör ju inte det så himla ofta tyvärr. Vi pratade lite om Pappa men mest om trädgård och plantor mm.