Torsdag 6 okt. 2005

I morse när jag stod och tvättade mig ringde telefonen. Stefan svarade och jag förstod att det var någon av mina föräldrar och att något hänt. Jag tog över telefonen och det var min mamma. Hon frågade om jag kunde komma till henne. Har det hänt något frågade jag. Ja det är något med pappa sade hon, du hör hur han låter. Jag hörde bara en massa konstiga ljud i bakgrunden så jag sa att jag kommer på en gång. Vi slängde oss i bilen och åkte hem till dem. Det tar ca. 5 min. När vi kom dit kunde pappa inte prata. Det kom bara en massa konstiga ljud när han försökte. Jag misstänkte att han fått en propp i hjärnan eller något liknande så jag ringde 112 och bad dom skicka en ambulans. Jag fick en massa frågor om hur pappa reagerade och om han verkade ha ont mm. Dom sade till mig att vi skulle hålla oss lugna och att vi skulle få honom att sätta eller lägga sig. Dom skulle skicka en ambulans inom 30 min! Det var de längsta minuterna jag varit med om. Att få pappa att sitta eller ligga ner var inte det lättaste. Han var orolig och gick om kring hela tiden. Han var medveten om att han inte fick fram några riktiga ord. Det var så skrämmande. Han hade dessutom tre fingrar på höger hand som domnat bort och han hade lite ont i huvudet. Medan vi väntade ringde jag mina systrar och berättade vad som hänt. Min äldre syster Eva som bor i Saltsjöbaden sa att hon skulle komma så fort hon kunde. Vi skulle meddela vilket sjukhus vi åkte till. Min yngre syster Inger som bor i Kalmar kunde av förklarliga skäl inte komma, men vi skulle hålla henne underrättad om vad som hände.
När ambulansen till slut kom efter mer än 30 min, kunde han få fram några ord. Han kunde själv ta sig ner för trappan till båren som stod i portuppgången. Mamma åkte med i ambulansen och jag och Stefan åkte efter den till Danderyds sjukhus. Det var kaotiskt i trafiken pga av strejk på Connex eller vad det var. Tågen gick i alla fall inte. Vi kom ifrån varandra ambulansen och vi. När vi kom fram till Danderyd var dom redan framme. Stefan släppte av mig och åkte hem igen, vi förstod ju att det inte var kritiskt för Pappa. Jag hittade Mamma och Pappa i ett undersökningsrum. En sköteska kom och tog blodtryck och EKG mm. Hans blodtryck var skyhögt! Efter en stund kom en läkare och en läkarkanditat och gjorde en massa tester för att försöka ta reda på vad som hänt. Nu hade Pappas tal förbättrats en hel del, men dom sa att han var lite sned på höger sida vid munnen. Han skulle få genomgå en skallröntgen på en gång. Precis när vi skulle upp till röntgen kom Eva. Vi åkte upp till röntgen och fick sitta i ett väntrum medan Pappa undersöktes. Det gick ganska snabbt. Efter det fick vi åka upp till avdelning 73, Strokeenheten. Pappa placerades i ett rum tillsammans med en äldre man som nästan såg döende ut. Nu kom det ännu fler läkare och kandidater som utförde allehanda tester och undersökningar på Pappa. Talet kom tillbaka mer och mer. Nu var det bara vissa bokstäver som krånglade samt att han sluddrade lite.
Nu skulle han bli kvar här. Mamma, Eva och jag bestämde oss för att åka hem och hämta lite toalettsaker och glasögon åt honom. Inget sånt kom ju med i ambulansen.
Vi åkte hem och tog oss en fika med mackor. Det var gott, vi hade ju inte ätit sedan frukosten och nu var klockan runt lunchtid. Efter någon timme åkte vi hem till mig och hämtade min bil så att Mamma och jag kunde ta oss hem själva sedan. Eva bor ju på andra sidan stan och det skulle bli väldigt mycke körande fram och tillbaka för henne. Jag han också snygga till mig lite så att jag kände mig lite piggare.
När vi kom tillbaka till Danderyd kunde vi höra hur Pappa pratade i stort sett som vanligt. Han skrattade och skämtade med personalen. Det var härligt att höra. Vi fick sätta oss i korridoren och vänta medan läkarna slutförde sina tester. Efter en dryg halvtimme kom Pappa ut till oss och vi tog en fika med honom innan vi var tvungna att åka hemåt igen.
Tänk att det gick så bra. Jag har sökt på nätet och hittat att det förmodligen var TIA han drabbats av. Tillfällig syrebrist i hjärnan. Det ger samma symtom som Stroke men går tillbaka inom ett dygn. Men det är en förvarning om att en Stroke kan komma om inte behandling sätts in.
Dagen efter fick han komma hem igen. Mamma och jag tog emot honom hemma. Oj vad glad jag är att det gick så bra.
Nu så här i efterhand känns det som hände i torsdags morse så overkligt.
Man blir lite mer medveten om sin egen dödlighet när sånt här händer. Jag vet att jag har lite dåliga gener vad det gäller blodtryck och hjärta.
Mamma har ju hämtats två gånger med ambulans under våren pga kärlkramp och hon har gjort en ballongsprängning i hjärtat. Jag försöker göra så gott jag kan för att slippa drabbas. Jag äter blodtryckssänkande (lägsta dosen) medicin, jag motionerar och äter ganska nyttigt.