..det blev. Inte skulle det bli så här nu när syster Inger kom upp från Kalmar. Hon kom i torsdags. Jag skulle jobba in rasterna för att kunna gå en timme tidigare. Det var meningen att mamma och Inger skulle flytta över till oss när jag kom hem. Sedan skulle dom bo hos oss hela helgen. Vi skulle umgås, äta gott och göra trevliga saker. 

Men kl. 9,30 ungefär ringer min äldre syster Eva och undrar om jag pratat med mamma. Det hade jag inte. Jag brukar ringa henne mellan 9,30 och 10,00. Eva sa att mamma inte mådde bra. Hon kom inte upp ur sängen. Jag lovade att åka till henne dFör att se hur det var. Först ringde jag. Hon kunde knappt prata pga att hon skallrade tänder av frossa. Jag stängde ner datorn och sa till att jag måste åka. På vägen dit pratade jag med min Eva igen. Hon skulle också komma men måste vänta in Thordan för att få skjuts. När jag kom till mamma låg hon i sängen ock skakade. Hon kräktes upp slem. Hon hade vält ut vattenglaset över golvet. Hon såg så fruktansvärt eländig ut. Ja var övertygad om att hon inte skulle överleva dagen. Hon ville inte att jag skulle ringa ambulans innan Inger kom. Hon hade feber och frossa. Ont i hela kroppen. Så hade hon legat sedan kvällen innan.  Jag packade på henne mer täcke och öppnade ett fönster. Den timmen det tog innan de andra kom kändes evighetslång. Ringde Stefan som också kom dit. När alla kommit hjälptes vi systrar till att få upp henne på toa. Det var inte lätt. Eva o Inger tog hand om mamma och duschade av henne medan jag sanerade sängen. Lilla, lilla mamma. Benen bar henne inte och hon skakade så. Vi fick i henne hennes medicin och två alvedon. Hon ville inte till sjukhus. Vi avvaktade och kände att om detta var slutet så kunde hon få dö hemma som hon ville. Hon var så törstig hela tiden. Vi kände på henne och gav henne vatten och te när hon ville det för övrigt låg hon bara och sov. De övriga gick iväg och handlade mat och lite från apoteket. Jag var kvar hos mamma. Vid ett tillfälle när jag tittade på henne låg hon helt stilla ena ögat var slutet det andra tittade helt stilla ut i intet. Jag blev så rädd och ropade på henne. Helt övertygad om att hon var död. Jag ropade på henne och efter ett par sekunder sa hon ett svagt ja och öpnade det andra ögat också. Fy så otäckt det var. Jag blev så rädd att jag började gråta. 

Mot eftermiddagen tyckte vi dock att hon piggnade till lite. Eva och Thord åkte hem. Stefan hade åkt till jobbet vid lunch. Jag stannade kvar hos Inger. Till middagen hjälpte vi henne upp och hon fick i sig lite mat. Sedan satt hon i sin fotölj och slumrade medan vi såg på TV. Hon kändes mycket bättre. Men vid nio ville hon i säng igen. Vi hjälpte henne och jag sa att hon skulle ropa om hon behövde något.  Vi var helt slut efter dagen och gjorde oss klara för sängen vi också. Jag bäddade i soffan och lade mig. Efter en lång stund somnar jag i någon sorts dvala. Drömmer en massa och hör i min dröm någon ropa... Det tar ett bra tag innan jag fattar att det är mamma som ynkligt ropar på oss. Hon hade lyckats ta sig upp i sittande men inte mer och behövde gå på toa. Jag fick väcka Inger och vi hjälptes åt att få ut henne till toa. Hon var helt lealös. Ingen styrsel i kroppen alls. Jag fick hålla henne medan hon satt på toan. Sedan fick vi försöka baxa upp henne på rullatorn och få henne tillbaka till sängen. Vi fick bädda rent igen innan vi kunde få henne i säng igen. Det var så overkligt hur fruktansvärt dålig hon var. Vi borde ha ringt ambulans då. 

forts följer......

Då så har jag äntligen blivit färdig med USA-resan. Det tog sin lilla tid.

Nu ska jag försöka sammanfatta det som hänt sedan vi kom hem:

 

Mars.

Mathilda firades lite i efterskott. Det var bara vi i familjen och familjen Krogius. Eftersom hon fick ett par UGGs i förskott hade vi bara köpt några böcker till henne. Vi fick Tacos och sedan tårta.

 

Sandra skulle inte fira sin 40-årsdag. Det var delvis därför vi åkte till Florida. Men hon ändrade sig och på hennes riktiga födelsedag 9 mars gick Stefan och jag ner till dem och åt middag och fikade. 

 

Familjen Öhlin-Ekwall kom hem från Dubai och fick hem sin nyaste lilla familjemedlem. Bostonterriern Bolt.

 

14 mars var vi på Chinateatern och såg Flashdance. Nostalgi!

 

Den 16 mars blev det sedan fest för kompisar och familj i Odensala bygdegård. Bad taste var temat. Vi hjälptes åt att ställa iordning bord och duka på förmiddagen. Sedan åkte vi hem för att byta om.

Mamma och Inger bodde hos oss och vi höll på att skratta ihjäl oss medan vi gjorde oss iordning.

Det var tipspromenad om Sandra samt lite annat knep och knåp.

Mamma blev bästa Bad Taste kvinna, Stefan blev bäste man och Melker bästa pojke.

Efter festen hjälptes vi åt att röja så mycket som möjligt innan vi var tvugna att åka hem med mamma. Det var bara drygt två veckor sedan hon var så nära döden. Fantastiskt att hon nu orkade vara med.

Den 28 mars var det så dags att gratulera Sandra Ö som fyllde 35. Det var hennes familj och Stefan och jag som var där.

 

 

Melker fyllde nio.På själva födelsedagen som var en vanlig skoldag var det bara jag och en kompis som var där och åt lite tårta. Han firades lite mer i helgen fast det var nära att det inte blivit något firande. Mathilda blev dålig. Men vi bestämde oss ändå för att gå dit. Mamma, vi och familjen Öhlin-Ekwall. Melker hade också fått en förskottspresent i USA så nu fick han lite fotbollsbilder och en Legobok (som visst blev fel). Senare hade han kalas i simhall för sina kompisar.

Påsken firade vi hos oss. Mamma och fam Krogius var med.

 

 Den 20 april var vi i Saltsjöbaden och firade Thordan som fyllde pensionär

Vi åt en gemensam frukost på Pret A Mancer. Jag åt gröt, kokt ägg, banan och te. Vi gick tillbaka till hotellet packade ihop det sista och checkade ut. Vi lämnade bagaget i bagagerummet. När vi kom ut kom jag på att jag glömt min kamera bakom en fåtölj i rummet. Bara att åka upp och legitimera sig, få ut en ny nyckel och hämta kameran.

 

Sedan skiljdes vi åt. Åströmarna skulle jaga lite sistaminuten prylar och Stefan och jag vill åka tillbaka till Ground Zero och titta.

Vi tog tunnelbanan dit. Det var isande kallt och enormt stort. Tunnelbaneturen tog längre tid än vi trodde med väntetid och ett stopp på spåret så vi hade inte så mycket tid på oss. Vi gick runt och tittade lite utanför men missade tyvärr det mesta då vi var tvugna att ta oss tillbaka mot hotellet igen nästan omgående. 

När vi kom till Time Square sms:ade Sandra att dom skulle ta en sista fika på Starbucks på andra sidan gatan så vi gick också dit.

Sedan var det dags att gå och hämta ut bagaget och lasta in oss i den förbeställda taxin för avfärd mot flygplatsen.

När vi beställde transporten via hotellet så tyckte dom att vi skulle åka flera timmar innan flyget gick. Riktigt så tidigt som dom tyckte blev det inte men vi fick vänta länge på flygplatsen ändå.

Medan vi satt där gick 1 mars över till 2 mars och plötsligt hade vi en tonåring i sällskapet. Mathilda fyllde 13 år.

Stefan och jag graderades upp och fick åka lite bekvämare även på hemresan. Skönt.

Nu blev det mellanlandning i Oslo där Stefan offrade en massa bonuspoäng så att vi alla fick sitta i SAS loungen och invänta flyget den sista biten till Arlanda. 

Så slutade vår otroligt trevliga och härliga resa.

Trötta men mycket nöjda var det skönt att komma hem igen.

Men vi vill alla tillbaka igen så fort som möjligt. Som det ser ut nu blir det nog redan nästa år igen.

 

 

Tack för denna gång New York. Jag är glad att jag kom tillbaka. Mitt förra besök för över 20 år gav mig ingen längtan tillbaka. Då var New York obehagligt och man hade känlan av att man gick och tittade sig över axel hela tiden. Dessutom höll en av killarna som då var med på att bli rånad på sin guldkedja han hade om halsen. Hade han inte varit så snabb själv så hade det gått illa.

Den här resan gav mig en mer positiv bild av staden. Nu kan jag tänka mig att komma tillbaka. Dock inte vintertid. Jag tror inte jag frysit så mycket någonsin tidigare som jag gjorde dessa tre dagar.

 

 

 Vi valde att gå med de andra till Hard Rock Café för att äta frukost. Lite billigare än hotellets. Det var ett OK utbud. Lite snålt för min del då jag undviker gluten och inte äter bröd.

Efter frukost delade vi på oss. Åströms ville ta sig till Central Park vilket vi inte hade lust med då det var så himla kallt.

Vi rörde oss mest i närheten av hotellet. Stefan hittade en butik som sålde varma jackor. Jag hittade ett par stövlar som jag trodde att det var kanonpris på. 70% på priset på lappen skulle bli några hundralappar. Men väl i kassan visade det sig att priset på lappen var priset efter 70% avdrag. Med små, små siffror stod ord.pris. Ja, ja de fick följa med i alla fall.

Jag köpte mig ett par tights att ha som långkalsonger under jeansen. För övrigt handlade vi ingenting. 

Vi åt lunch på Macy's. God tomatsoppa.

Emellanåt sken solen ut och då var det riktigt skönt, men bara mitt i solen. Efter en fika och lite vila på rummet gick Stefan och jag mot Rockefeller Center för att titta på skridskoåkarna där. Det tog ett tag för oss att hitta då det liksom låg dolt innanför de hus vi passerade. Vi var på väg att ge upp när vi plötsligen bara såg skridskobanan.

På kvällen var vi på en restaurang som Sandra hört talas om som hette Virgils BBQ. Vi hade bokat bord tidigare på em. vilket var tur. Det var trångt och hög volym i restaurangen. Vi åt goda revbensspjäll. Efter maten gick vi tillbaka till hotellet medan Mathilda shoppade vidare. Att dom orkade....

Vi gick och tittade i Toys R Us butiken där dom mitt i har ett jättestort pariserhjul.

 

 

 

 

 

Stefan och jag valde att stanna på hotellet och åta frukost medan Åströms gick ut på stan och åt. Ett mindre lyckat val av oss. Det var fruktansvärt dyrt och inte speciellt gott.

Efter frukosten var vi redo att göra NY. Men vi frös något fruktansvärt. Första anhalten blev en HM butik där jag köpte en luvtröja att ha under jackan. Stefan jagade mössa och vantar. Det var inte helt lätt då säsongen för vinterkläder var över (trots iskylan ute) men till sist hittade han en mössa och tumvantar i en sovernirbutik.

Sedan var det dags att ta oss ner till helikopterpiren för en tur med helikopter över NY.

Jag hade fem lager på överkroppen men frös ändå så att jag knappt kunde gå. Fy tusan det var länge sedan jag frös så mycket.

På vägen stannade vi till i en butik/restauran som Micke hade varit på tidigare. Den hette Eataly och var som en stor saluhall med en massa godsaker. Vi tog ett snabbt varv och tittade innan vi gick vidare i kylan. Sedan blev det en fika på ett litet Dunkin Donuts. Så skönt att komma in och värma sig lite. Vi passerade Ground Zero men såg inte så mycket av det. Det var så fruktansvärt kallt och blåsigt att man inte ville stå stilla någon längre stund.

Det var ljuvligt att äntligen få komma inomhus när vi nådde helikopterpiren. 

Vi fick vänta ett bra tag innan det var vår tur. Det blev lite säkerhetsgenomgång och information innan vi fick gå ut till vår helikopter. 

Vi placerades ut för att viktförhållandena skulle bli så bra som möjligt. Stefan i fram Micke och jag med ryggarna mot väggen till cockpit. Sandra och barnen satt mitt emot oss. Det var trångt och sidoväggarna bestod av glas.

Fy tusan vad läskigt det var. Eftersom det blåste så var det rätt skakigt. När piloten svängde och jag såg vattnet under mig höll jag krampaktigt i armstådet mellan Micke och mig. Sandra var ännu räddare och höll sig krampaktigt i säkerhetsbältet. Tur att turen bara var en dryg kvar annars hande vi nog inte fått loss henne. Barnen däremot verkade helt avspända och Mathilda berättade hela tiden för Melker vad det var vi flög över. Det var rätt skönt när vi väl landade och klev ur helikoptern. Det var kul att ha gjort det men jag gör inte om det igen. Inte i en sådan liten helikopter i alla fall.

När vi köpt med oss ett minne med foton lämnade vi helilopterpiren och tog oss till t-banan och tog oss tillbaka till Eataly för att äta. Jag åt en himmelskt god pasta.

Vi strosade runt en stund och tittade på allt gott som salufördes i butiken. 

Efter det gick vi Sandra, Mathilda, Stefan och jag till en butik som var sprängfylld med bakprylar av alla det slag. Ett Mecka för alla baktokiga. Jag köpte med mig en palett och Sandra köpte bakformar och strössel.

Efter det skildes vi åt. Mathilda och Sandra gick till Victoria Secret och Stefan och jag tog oss tillbaka till hotellet. På kvällen blev det bara en burgare från McD intill hotellet. Senare på kvällen ville Åströms visa oss den stora m&m butiken som låg i kvarteret intill så vi gick med dit. 

 

På morgonen fick Stefan ett sms där han Inger bad mig kolla min sms. Mamma var allvarligt sjuk och låg på sjukhus. Det var lite jobbigt innan jag fick tag på någon hemma och fick lite lugnande besked.

Sandra, Stefan, Mathilda och jag bestämde oss for att åka ut på Sanibel Island och Lovers Key.

Melker och Micke stannade hemma vid poolen.

När vi kom ut och hade parkerat gick vi ner på stranden. Den delen var mer för de som fiskade. Vi fortsatte att gå längs strandkanten i ett par kilometer. Det var så oerhört vackert och märkligt. Vit sand, härligt turkost vatten och en massa döda träd. 

Även denna strand var helt befriad från kiosk, solstolar och parasoll. Vi hade med oss lite frukt, nötter och vatten.

Vi bytte om under våra handdukar och gick ut i det ljumma härliga vattnet. Mysigt.

Vi stannade någon timma innan vi tog oss tillbaka till bilen. Det blev en lång promenad tillbaka.

Vid solnedgången var vi nere vid piren igen. Det är så otroligt vackert.

Det var vår sista kväll i Fort Meyer så det var dags att packa. På kvällen spelade vi lite spel. 

 

 

 

 

 

Idag blir det sillunch med jobbet trots ledig fredag. Det blir hemma hos M i Odensala som vanligt. Efter det fortsätter jag ut till Bromsta och är barnvakt en stund till småkillarna.