Fredag 14 oktober 2005

I dag jobbade jag som vanligt. Det kändes lite lättare. Jag kunde prata om Pappa utan att gråta. Detta trots att jag tyckte att han var sämre när Mamma och jag var där i går kväll. Men han var nog trött.
Jag kunde förklara för B F varför jag varit så ledsen dagen innan att jag måste gå hem. Pratade också med U.C om Pappa. Skönt att kunna förklara varför man är ledsen.
13,15 kom Mamma, Inger och Eva och hämtade mig. Vi åkte vidare till Danderyd. Mamma hade bakat Pappas favoritäppelkaka. När vi kom dit sov Pappa. Jag tyckte att han var snedare i ansiktet än han varit kvällen innan. Men det var nog bara för att han sovit. Pappa blev ivrig när han såg burken med äppelkakan och ville genast ha. Vi gick och hämtade kaffe och Pappa nästan proppade in kakan i munnen. Vi måste säga åt honom att svälja och dricka lite emellan. Lilla Pappa. Han tyckte nog att det var jättegott.
Idag verkade han lite piggare. Han skrattade flera gånger och fliratde till och med med mig en gång. Vilken lycka! Vi blev så glada. Sedan räknade han in sina tjejjer. Han tittade på oss en efter en och nickade till lite för var och en av oss. Han vill kramas hela tiden och han vill pussa på Mamma. Då trutar han så gott han kan på munnen. Söta lilla Pappa. Vi hade med oss lite bilder som han tittade intresserat på. Vid ett tillfälle sa han Eva!
Oj vad vi blev glada! Han sade också Mamma, vilket han brukar göra till Mamma. Han sa också ett annat ord som vi inte kan komma ihåg nu. Vi var så glada att vi nästan grät. Tänk vad lite som behövs för att vi ska bli lyckliga nu.
Natten till idag hade Mamma plötsligt kommit på att Pappa har tarmfickor och måste sköta magen ordentligt för att inte få värk. På förmiddagen ringde Eva till Danderyd och pratade med en skötare om detta. Han kollade efter om Pappa hade varit på toa något. Det visade sig att han inte haft avföring sedan han kom in i tisdags! Joel lovade att han skulle ta tag i det. När vi kom till Danderyd fick vi prata med Joel och han berättade att Pappa fåt laxerande medel. När vi varit där ett tag märkte vi att Pappa började krysta som om det var dags att gå på toa. Eva gick ut och skulle säga åt någon i personalen. Hon hittade två sköterskor som stod och pratade löner och arbetsvillkor i korridoren. Hon sa till en av dem att Pappa behövde gå på toa och att han fått laxerande medel. Sköterskan tittade på oss och sa: Men dom säger att han inte kan gå! Nä han kan inte gå men för h-e han behöver komma upp på toa. Hon sa att hon skulle säga till en kollega och sedan komma in. När dom kom in stod dom som fån och visste inte hur dom skulle göra. Bäcken eller toastol? Vi passade på att säga hejdå till Pappa, kramade honom och åkte hem.
Vi åkte hem till Mamma för att äta tillsammans. Stefan kom också dit. När vi ätit ringde Eva upp Danderyd för att höra hur det gått med Pappa och toabestyre. Det hade gått bra sa dom. Dom kanske tycker att vi är besvärliga men det skiter vi högaktligen i! Pappa har arbetat och betalat skatt i hela sitt liv. Han ska ha bästa tänkbara vård! Vi hade skrivit ner en liten lista på vad vi tyckte var viktigt: Pappa måste få i sig tillräckligt med vätska så att magen hålls i form med tanke på tarmfickorna. Dom måste borsta han tänder mm. Den listan gav vi till en sköterska som satte in den i hans pärm.
I kväll känns det lite lättare. Älskade Pappa du får inte ge up bara, vi ska stötta dig så mycket vi bara kan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback