I dag köpte vi med oss Princessbakelser till sjukhuset. Mamma, Eva, Inger och jag åkte dit. Det var sista gången Inger kunde besöka honom innan hon måste åka hem igen. Stackars Inger. Stefan och jag tycker så synd om henne att vi bokade och betalde en flygresa upp igen om 14 dagar när hon är långledig nästa gång. Jag kan tänka mig hur frustrerande det måste vara för henne att vara så långt borta och inte kunna besöka Pappa.
När vi kom upp på sjukhuset behövde Eva gå på toa. Hon gick in på Ortopeden i bottenplanet. Inger väntade på henne medan Mamma och jag åkte upp till avdelningen. Vi gick in och bort mot Pappas rum. Men ve och fasa! I det rummet låg en likblek man med öppen mun, hans såg i det närmaste död ut. Jag blev alldeles kall och skrek bara rakt ut: Pappa är inte där! Jag sprang för att leta rätt på någon ur personalen men hittade inte en människa. Vi virrade runt och letade, när jag plötsligt såg någon som verkade bekant. Jag var inte säker för han låg med huvudet lite bortvänt! Men tack och lov det var Pappa.
Han hade fått flytta in i en sal för två tvärs över korridoren. Enligt hans sänggranne hade han legat där sedan i går kväll! Hur i hela världen kan man göra på det viset utan att upplysa dom anhöriga! Eva hade ju pratat med dom tidigare på förmiddagen. Då var det ingen som sade nåt. Vi han ju bli skräckslagna innan vi hittade honom, jag blev gråtfärdig. Kan man skälla på personalen utan att Pappa får lida för det? Pappa, pappa vad utlämnad man är i såna här lägen. Vi vill ju att du ska ha det bra! Helst skulle vi vilja vara hos dig hela tiden och bevaka att dom tar väl hand om dig. Det är du värd!
När vi kom in i rummet vaknade Pappa. Han fick se bakelserna och blev ivrig igen. Gottegrisen i honom lever i alla fall.  Eva, Inger och jag gick och hämtade kaffe med Mamma och Pappa fick kramas i fred en liten stund. När vi hämtade kaffe fick Eva syn på den läkaren som hade hand om Pappa när han kom in. Hon stoppade läkaren och vi fick en liten pratstund med henne. Hon sa att läget är osäkert, det går aldrig att säga hur det kommer att gå. Men hon sa också att han kunnat lyfta lite på sitt förlamade ben idag. Det är ju positivt. Hon sa också att hjärtflimret är en riskfaktor och det kan dom i dagsläget inte göra något åt.
Senare under besöket när jag höll Pappa i den förlamade handen flyttade han plötsligt på den en liten bit! Det är otroligt hur lyckliga vi blir över varje liten, liten förbättring. Vem skulle kunnat tro för en vecka sedan, att en sådan liten sak skulle göra oss så lyckliga. Han rörde också på tårna på det förlamade benet. Hoppas att det är ett gott tecken. Jag hoppas att all vår kärlek ska göra honom bättre.
Ibland visar han tydligt vad han vill och ibland verkar han inte reagera.
Vi måste ha tålamod! Vi vill ju så himla mycket att han ska komma tillbaka till oss. Jag saknar ditt skrockande gapskratt. Jag saknar din hälsning när jog kom och hälsade på: Hej Majajan! Pappa, Pappa ge inte upp! Vi längtar efter dig.