I måndags var jag hos frissan och kortade av håret någon centimeter. Det kändes som om det inte var så länge sedan sist men det var faktiskt 6 veckor. Den tiden har bara försvunnit i ett huj!

I tisdags var jag hos mamma och pappa efter jobbet. När jag kom hade mamma precis börjat med middagen när pappa behövde gå på toa. Där satt han när jag kom. Efter det rullade han direkt in i sovrummet utan att hälsa på mig. Antagligen kände han av mammas irritation över att behöva ta hand om toabesöket mitt under matlagningen. Han har hemtjänst som kommer just för att hjälpa till med det men det är ju inte säkert att deras besök stämmer överens med hans behov. Jobbigt det där. Jag kan förstå att det blir jobbigt både för mamma och pappa.
Jag gick in och hälsade men han ignorerade mig så jag lät honom vara. Efter en stund kom han ut men bara för att rulla fram till fönstret och där somnade han hängande på sned i rullstolen. Lilla i sängen vill han inte.
När maten var klar rullade mamma fram honom till bordet och satte på honom hakklapp, men han bara sov vidare. Han hade det jättejobbigt med andningen. Dom har tagit bort hans slemlösande medicin eftersom den inte ska ges till gamla och barn. Enligt läkaren gör den bara att det bildas mer slem som är svårt att hosta upp. Han sov sig igenom hela middagen.

Jag plockade bort hans mat, täckte den och ställde in den i kylen. Då vaknade han till och ville äta. Han fick verkligen kämpa för att få i sig något. Det rann och bubblade i näsan på honom. Han var så trött. Jag skulle faktiskt önska att pappa fick slippa nu. Han har inget liv. Jag tror inte att han tycker det själv. Han blir tröttare och tröttare och sover mest. Det är hemskt att tänka så men det är så det känns.

Jag skulle hjälpa mamma att betala räkningar och sedan skulle hon få se lite bilder från vår Rhodosresa mm. Men mobilmodemet strulade och när jag väl fick igång det så hann jag bara med räkningarna innan jag skulle åka hem. Vi får ta det andra när pappa är på växelboendet nästa vecka.