Så då var det dags! Blä! Vaknade vid nio-tiden och kände mig konstig, lite illamående nästan som om jag var hungrig. Stefan var i köket och jag sa till honom att jag mådde illa. Gör du? sa han, det gör jag med. Första tanken var räkmackan vi delade på Svartsjö slott igår. Jag tänkte att jag skulle ringa Mamma och höra hur det var med henne var inte hon dålig så måste det vara något vi ätit. Men när jag ringde henne sa hon att hon inte mådde bra och hade kräkts! Tänk, vi som hade varit så rädda för att smitta Pappa, blev smittade av honom! Och han verkade ha det lindrigare än vi fick. Hela dagen sov jag och kräktes om vartannat. Senaste gången var straxt efter 23,00 natten till måndag.
Eva var uppe hos Pappa och hälsade på. Han verkade piggare och satt upp hela tiden hon var där. Han fixade att sätta ner kaffekoppen utan att spilla. Eva hade med sig tulpaner, som han hade hjälpt till att packa upp. Enligt personalen hade han även försökt härma ord som dom sade. Måtte det vända nu.
Älskade lilla Pappa, det känns så svårt att se dig så hjälplös. Eva hade sjungit: Pappa kom hem, för vi längtar efter dig. Då grät han. Lilla, lilla Pappa. Eva ringde också upp Mamma så att han fick höra hennes röst, då grät han också.
Ja, detta var en riktigt tråkig söndag.