När jag vaknade var Sandra redan uppe och hade duschat. Jag kokade gröt åt oss och vi åt tillsammans innan hon måste ruscha iväg. Jag började fixa till mig innan det var dags att för att försöka få upp barnen. Det tog en stund att få liv i dem men sen gick det bra att fa dem att göra sig iordning, äta frukost och komma iväg i tid. Sen blev det bråttom att bli färdig själv och komma iväg. Jag tycker inte om att lämna huset med obäddade sängar så det blev lite stressigt men jag hann med det också.
Under dagen pratade jag med mamma flera gånger. Hon ville hem men fick inte. Vi bestämde att jag skulle åka och hälsa på henne och ta med en smarrig macka då hon inte gillar maten på sjukhuset. Jag gjorde i ordning två mackor åt oss var. Jag kände mig så stressad och så orolig och ledsen. Hur var det med pappa? Hur skulle det gå med mamma. Jag hade i och för sig pratat med personalen på Ärlinghem och fom sa att det var ok med honom. Mammas väninna lovade att gå till pappa med en tidning. Så snällt. Eva ringde från Arlanda och jag tog mod till mig att be dom svänga in om pappa på vägen hem. Klart att dom kunde och jag kände en stor sten falla från minna axlar. Lite senare ringde hon från mammas hemtelefon. Hon var där och hämtade lite prylar som jag skulle ha tagit in till mamma. Nu erbjöd hon sig att ta vägen förbi även mamma. Åh vad glad och tacksam jag blev. Jag blev nästan gråtfärdig av lättnad. När jag sedan kom hem fick jag nästa glädjechock. I brevlådan låg ett fint kort med blomstercheckar från Inger och Sara. Jag blev så himla glad att tårarna kom. Resten av kvällen tog jag det väldigt lugnt. Jag tvättade och hängde tvätt men annars gjorde jag inget speciellt.