...blev det för lilla pappa.

I går skulle vi ha firat hans 83-åriga födelsedag. Men innan vi hann åka dit kom det bud om att han körts med ambulans in till Danderyd. Han var icke kontaktbar och hade hostat blod.

Jag fick slänga mig i bilen hämta upp mamma och åka direkt till Danderyd.

Eva hade kommit lite före oss och var hos pappa redan.

När vi kom in på akuten grät han och hostade otäckt. Man kunde höra hur jobbigt han hade det i bröstet samtidigt som han inte kunde hosta ordentligt. Pga av förlamingen kan han inte ta i ordentligt heller. Han var varm och verkade fortfarande inte helt kontaktbar.

Min enda tanke var att han inte skulle behöva dö så här. Han verkade ha en sådan ångest.
Att han kommer att dö inom dom närmsta åren inser vi ju men jag hoppas att det går lugnare till då.

Vi upplevde sköterskorna på akuten som snorkiga och otrevliga. Helt fel ställe att vara det på. Akuten är en plats för ångest och oro och dom frågor man ställer kanske dom inte kan svara på men dom får absolut inte vara otrevliga. Tyvärr har ju mamma den erfarenheten sedan tidigare just därifrån. Då när pappa kom in akut vid den stora stroken som sedan satte honom i den sits han befinner sig i idag. Då var det hon som satt i receptionen som var otrevlig.

Efter ett tag lugnade allt ner sig och pappa hostade inte lika illa. Han började titta på oss och blev mer kontaktbar.
Vi fick komma in i ett rum i väntan på läkaren. Det tog ett bra tag innan läkaren kom. Dom prover som tagits visade inget speciellt.
Läkaren ingav inte något större förtroende. Han verkade tafatt och osäker.
Dom ställde frågor som vi inte kunde svara på.
Pappa var just nu på sitt växelboende och det var när personalen skulle gå in med frukost och gratulera honom som dom upptäckte att allt inte var ok.
Vi försökte ringa till äldreboendet för att få veta mer om hur det varit på morgonen men fick inget svar. Både Eva och mamma ringde upprepde gånger och Eva lämnade meddelnde på telefonsvararen men ingen hörde av sig.

Detta att dom aldrig svarar i telefonen har jag mailat den ansvarige chefen på äldreboendet om, men har ännu efter en vecka inte fått någon reaktion.

Vi fick i alla fall reda på att pappa skulle få stanna kvar för observation och skulle flyttas till avdelning 73 strokeenheten. Därifrån har vi tyvärr inga trevliga erfarenheter.

Om en halvtimme skulle han flyttas. Det blev över en timme. Men det får man väl vara nöjd med. Vi hade ju bara varit på akuten i tre timmar.

På strokeavdelningen möttes vi av Niklas som var sköterska och han var jättetrevlig. Pappa fick ett rum och han var ledsen när han insåg att han skulle bli kvar. Usch vad det är jobbigt att lämna någon som är ledsen och helt maktlös själv. Lilla pappa vad jag önskat att du sluppit allt detta. Du som en gång i tiden gjort så himla mycket och nu inte kan göra någonting nästan.

Vi kunde inte göra mer så det var bara att åka hem. Mamma och jag åkte till hans växelboende för att försöka få mer uppgifter om hur morgonen varit. När vi kom in såg vi inte en människa. Vi gick in i pappas rum och tittade. Ingen såg oss och vi kunde ha varit vilka som helst som var där för att stjäla. Längst inne i hörnet på matsalen hittade vi två ur personalen. Den ena satt väl dold i en liten nisch bakom köket och pratade i telefon och den andra satt vid en bänk och åt på något som hon snabbt stoppade undan när hon fick syn på oss.
Jag sa att vi försökt ringa ett antal gånger men att ingen svarat. Vad konstigt sade dom. Vi försökte få veta hur det varit på morgonen. Pga av språksvårigheter svarade sköterskan bakvänt. Jag tycker nog att det vore bra om åtminstone en ur personalen kan perfekt svenska när man ska ta hand om så gamla och sjuka personer. Jag har inget emot att utlandsfödda arbetar inom åldringsvården tvärtom, men det måste finnas någon som dom gamla förstår helt.
Hur som helst ringde hon upp ansvarig sköterska och jag fick prata med henne. Hon hade inte varit där men läste ur rapporten vad som hänt och sade också att Danderyd ringt dem och fått uppgifterna. Bra så långt.

När vi skulle gå fick vi förklaringen till varför ingen svarar när man ringer. Innan vi lämnade matsalen lägger sköterskan ner telefonen i en låda och går därifrån. Tacka tusan för att ingen hör om det ringer. Telefonen ska hon väl ha i fickan!
I kväll blir det ett nytt mail till enhetschefen med kopia till ansvarig på kommunen om detta.

Mamma och jag åkte hem till oss där Stefan var barnvakt åt Mathilda och Melker. Dom hade bakat en tårta i stället för den dom gick miste om hos pappa.
Mamma och jag åt lite innan vi fikade och smakade på tårtan. Sedan skjutsade jag hem mamma. Det blev jobbigt med stimmet efter en nerpressande dag.
Jag ordnade middag åt Stefan och barnen. Köttbullar med sås och potatis efter deras önskemål.
Dom åt och sedan gick vi ner till deras hus.
Jag var trött och hade känningar av arytmier.

Mathilda ville absolut inte lägga sig innan Sandra och Micke kom hem och jag var trött så jag nästan såg i kors.
Jag nattade Melker som somnade efter Hans och Greta och en stunds lyssnande på sagoband.

Vid tolvtiden var vi hemma igen och kom i säng. Jag läste en liten, liten stund innan jag slocknade.