Jag tog det säkra före det osäkra och lastade in thermobyxor, mössa, halsduk och vinterkängorna i bilen i går morse. Man hade ju varnat för snöoväder. Och med den här snöstormen i färskt minne så var det nog bäst att vara förberedd.
Nu blev det ju inte så farligt ändå. Mycket snö att sopa bort från bilen och långsam och försiktig färd hemåt bara.

Under eftermiddagen hörde jag en puff för Karlavagnen som på kvällen skulle handla om adoptioner. Man var välkommen att höra av sig om man var adopterad, hade adopterat eller fått veta sent i livet att man var adopterad. Jag tipsade Stefan om det. Efter lite tvekan mailade han iväg delar av sin berättelse. På kvällen ringer dom och undrar om han kan tänka sig att prata i radion också. Han säger att det kan han väl tänka sig. Dom återkommer om hans historia väljs ut. Programmet startar 21,40 och runt 22,30 när vi lagt oss och släckt ner ringer telefonen. Dom vill ha med honom. Då bryts samtalet men efter lite strulande får dom kontakt igen. Han sitter i tv-rummet och jag ligger kvar i sängen och lyssnar på en väldigt nervös Stefan. I bland låter det nästan som om han inte får fram orden. Förmodligen hör bara jag och barnen det, vi som känner honom så väl. Själv ligger jag med bultande hjärta och håller nästan andan. Lite nervös även jag. Han hade blivit tillsagd innan att inga namn utom hans eget skulle nämnas.
Samtalet pågick i kanske tio minuter. Sedan kom han in och lade sig igen. Vi pratade lite om hur det låtit och så.

När vi sagt godnatt och lagt oss tillrätta hör jag att telefonen ringer någonstans i huset. Jag rusar upp och hittar telefonen i mörkret. Men innan jag hittar svar-knappen går telefonsvararen i gång. Jag bryter den genom att ropa hallå. Följande samtal utspelar sig:

Ringaren -Är du där nu?
Jag- Ja, hallå.
R- är du där nu?
J- ja.
R- Ja, hej jag hörde Stefan på radion och skulle väldigt gärna vilja prata med honom om det går bra.
J- Ja, vem är ni?
R- Jag heter Asta och Stefan vet vem jag är.
J - ja ett ögonblick då.

Jag ger Stefan telefonen. Asta presenterar sig för Stefan och han känner igen henne som vän till hans föräldrar.
Hon säger att hon ville få tag på honom innan han åkte till arbetet i morgon (läs idag). Du ska veta att Harry (adoptivfar) var din biologiska pappa. Det har han berättat själv för min man. Dom jobbade ihop och umgicks mycket. Så det är helt säkert att det är så. Stefan ville checka att hon sa som dom övriga som sagt samma sak så han frågade om sin mamma också. Enligt Asta så var hon adoptivmor och Stefan var resultatet av ett snedsteg som hans pappa gjort.
Efter lite annat prat om familjen avslutades samtalet.
Nu har vi tre av varandra helt oberoende personer, boende på olika platser i landet och obekanta med varandra som säger samma sak. En man som tidigare pratat med den kvinnan som först sa detta, men som inte ville bekräfta det till Stefan.
Det var väldigt svårt att somna efter det samtalet. Vi pratade och pratade. Till slut sa vi att nä, nu måste vi sova om vi ska orka upp i morgon. När jag var på väg att somna hör jag Stefan viska: sover du? Nej svarade jag och så var pratet igång igen. Jag tror klockan närmade sig ett innan jag slumrade in i en orolig sömn.

Tänk om hans mamma hade pratat med oss. Tänk om hon berättat. Så mycket tråkigheter vi hade sluppit då. Det förklarar ju en massa konstiga saker som hon sagt.
Var det därför hon tyckte att man inte bara skulle tycka synd om Stefan. Man skulle tycka synd om henne med.
När hon sade att om Stefans biologiska mamma hade hållit ihop benen så skulle detta aldrig hänt. När vi svarade, men då hade ni ju inte haft Stefan så svarade hon att då skulle dom ju ha kunnat ta någon annan. Jamen skulle inte den mamman ha hållit ihop benen då? Det svarade hon aldrig på. Men såklart tyckte hon väl att hans mamma skulle ha gjort det för att det var just hennes man som varit där.
Om allt det här är sant så har hon ju gjort en riktigt god gärning. Hennes man kommer hem och berättar att han varit otrogen och att det resulterat i en graviditet. Nu får du vara med och ta hand om det här. Det kanske kan förklara att hennes mamma och man tillsammans ordnade allt. På den tiden var det säkert så att var man gift så fick man allt ställa upp för sin man i nöd och lust. Och dom ville ju ha barn utan att kunna få själva.
Ja, tänk om det var så. Tyvärr är ju alla inblandade borta nu.
Nu får vi vänta in DNA-testet innan vi kan gå vidare i denna såpa.


Det är ingen snöbrist direkt.