...som verkligen grep tag i mig fick jag uppläst för mig på vårt senaste "symöte". Jag tänkte på min egen Pappa. Nu har min pappa ju mamma som tar hand om honom. Men jag tror nog att man ändå blir väldigt ensam när man sitter som han gör. Svårt att göra sig förstådd och att inte kunna deltaga i samtalet.

Jag ser dig, men törs inte fråga
Rädd för svaret om jag skulle våga
Att inget finns att göra, ingen att tala med
Där du sitter i din stol, svag i ena sidan - sned

Visst, ett leende här och några ord där
Om vädret, maten och allmänna besvär
Men aktar mig noga att titta innanför
Vill inte veta att du dog innan du dör

Återupplivad stundvis  ändå

Om någon får tid att hälsa på

Ett par timmar av veckans hundrasextioåtta

Snacka om nöje med överdriven måtta

Och ”den som väntar på nåt gott” känns mer som ironi

Än ett begrepp med nån som helst sanning i

När ett liv där alltid nåt var på gång

Byttes mot nån stund av poesi och sång

Sånger där man påminns om hur det att leva är

Dikter som kan handla om att vara kär

Allt det där man ville hålla i

Och nu förstår att det troligen är förbi

Ja, jag ser dig och kan höra dig sucka

Och  oftast lyckas jag för stämningen ducka

Men ibland nästan vet jag hur det är att vara du

Ensam där i stolen från sju till sju

Dikten har Mona Gilmartin skrivit.