I morgon begravs svärmor. Det känns konstigt. Hon var 90 år så vi har ju varit medvetna om att det kunde hända när som helst.
Som jag skrivit tidigare så hade vi inte världens bästa kontakt med henne de senaste åren. Hon hade ett väldigt speciellt sätt som gjorde att vi inte så gärna hälsade på henne. Det blev mest korta stopp på väg mot hennes syster där vi trivdes bättre.
Det gör mig så sorgsen att hon var så och det gör mig sorgsen att vi inte kunde se bortom det. Jag vet att hon ibland fick ångest efter att hon sagt elakheter eller varit dum på annat sätt. Innerst inne var hon ju en godhjärtad person. Hennes sätt gjorde att hon sköt oss bort från henne.
Vi hade säkert kunnat göra annorlunda och struntat i alla dumheter men det är svårt och nu är det försent.
Som tur var blev våra sista möten riktigt bra.
Jag hoppas att det blir en fin begravning i morgon.

Barnbarnen ska vara med.
Dom är 8 och 4 år gamla. Sandra och Micke har funderat fram och tillbaka på detta och beslutat att dom är med om dom själva vill, och det vill dom.
Sandra har frågat personalen på dagis och andra mammor på hennes mailinglista vad dom tycker. På dagis tyckte dom att barnen självklart skulle vara med. På mailinglistan var det både för och emot.
Jag frågade dom som har barn på mitt jobb. Dom var emot.
Jag är för om barnen själva vill. Död och begravning är en del av livet. Det här kommer inte att bli en "gråtig" begravning med förkrossade sörjande så jag tycker att det är ett perfekt tillfälle att låta dom vara med.
Som den pedagogiska mamma Sandra är så har hon förberett barnen genom att läsa böcker för och med dem.
Funkar det inte så får väl Micke ta med dem ut ur kyrkan. Jag tror att det kommer att gå bra.