Ibland kan jag känna en sån enorm lyckokänsla. I tisdags när det var så vackert vinterväder här hos oss tog vi en skogspromenad. Snön eller snarare frosten gnistrade och det var lagom kallt. Och plötsligt blev jag så lyckoglad bl.a över:

Att jag kan:
gå
se
höra
känna
älska

Att jag har:
min fina familj
naturen så nära
mitt hem
ett arbete

Bilder som jag tog under vår promenad:




En frostklädd stolpe på vårt staket


En frostig slånbärskvist




Såna här "nersjunkna" stenar såg vi flera stycken på vår stig. Det ser ut som hjärtan och vi döpte den till kärleksstigen.




Lite senare åkte vi till Väsby Centrum och då var molnen så här vackert belysta.

Kan man bli annat än lycklig?