Pappa lilla pappa...

Usch vad jobbigt det är. I onsdags när jag var och hälsade på Mamma och Pappa så blev Pappa så ledsen.
Det är inte lätt att förstå vad det är han är ledsen för. Vi hade ätit lite sallad och satt och drack kaffe efteråt. Samtidigt tittade vi på ett par nya stödstrumpor som Mamma hämtat på posten på dagen. Pappa satt mitt emot mig vid bordet och Mamma satt vid gaveln mellan oss. Plötsligt rullade Pappa iväg med rullstolen och placerade sig mellan Mamma och mig. Han började grimasera och strök sig på kinderna och runt munnen, grymtade och försökte få oss att förstå. Mamma trodde att han inte ville att vi skulle titta på hans strumpor men det tror inte jag. Jag tror att han blir så frustrerad av att inte kunna prata och göra sig förstådd. Han tog min hand och lade den ovanpå Mammas. Sedan lade han sin egen friska hand på våra händer. Han lyfte upp dom mot sin kind och grät. Han tittade så bedjande på  mig, men jag kan ju inget göra och jag vet inte riktigt orsaken till att han gråter. Det är hemskt.
Senare ringde Eva och föreslog att vi skulle ge Mamma en spa-helg när hon fyller 80 i oktober. Det skulle innebära att Pappa måste vara på något boende. Och jag vet inte om han skulle klara av det. Det är så himla svårt. Jag vet att Mamma behöver avlastning, men att nu skicka iväg Pappa på växelboende. Det var det jag frågade Mamma när hon valde att flytta ut från äldreboendet igen. Har du tänkt på att du blir mera låst då och ja, det visste hon ju men hon ville ändå flytta. Visst har dom gjort rätt. Att bo kvar hade inneburit att hon drogs ner mer och mer med tanke på hur alla runt omkring försämrades i rask takt.
Jag hade väldigt svårt att somna sedan på kvällen. Jag låg och tänkte på hur Pappa kommer att reagera om han blir iväg skickad igen. Mamma har mardrömmar om äldreboendet och vill aldrig mer tillbaka. Vart skulle Pappa få vara då? Växelboende väljer man inte bara. Och på det äldreboendet känner han ju dom flesta. Nej usch, jag vill inte tänka på det.

Kommentarer
Postat av: Kristoffer

Morfar fyller typ 93 i år, fick en stroke för 5-6 år sedan och är förlamad i större delen av kroppen. Det är så svårt att hantera tycker jag...

2009-08-28 @ 18:39:54
Postat av: Emma

Min pappa fick en stroke i juli förra året. Blev förlamad i halva kroppen och fick afasi. Han var way för ung, jag är bara 18 år. Det är tungt, tungt att inte förstå. Det gör ont i en...

Postat av: louise

usch, låter skit :(

men du verkar stark.

2009-08-28 @ 19:24:57
URL: http://heddalouise.blogg.se/
Postat av: Anonym

Jag tycker också att det är skitjobbigt.Vad ska vi göra? Mamma behöver vila ibland och pappa behöver mamma hos sig jämt.Det är så hemskt. Jag vet att pappa skulle bli så väldigt ledsen om han måste åka iväg och samtidgt är jag så orolig för att mamma inte orkar.Skulle önska att vi hade någon som kunde komma och bo hos pappa så att mamma kan åka iväg några dagar, tänk om det fanns nån!

Kram kram. Eva

2009-08-30 @ 19:04:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback