En j---a sjukdom och slut på en tradition

Så har vi traditionsenlitgt firat K:s födelsedag. Som det ser ut nu och som det känns var det nog sista gången som släkten på Stefans sida samlades för att fira hans moster. För några månader sedan drabbades hon av stroke. På ytan är hon samma person men tyvärr inte inuti.
Vi märkte redan på fredagen att hon var irriterad. Vi hade kommit dagen innan firandet för att hjälpa till. Det har vi gjort de senaste 6-7 åren. K har en tendens att stressa upp sig och vi hade sagt till henne att dra ner på firandet vilket hon också gjort. I stället för hemgjord smörgåstårta, hemgjord tårta och massor av kakor blev det nu "bara" kaffe och tårta och ..massor av kakor. Gästerna kom, totalt var vi 16 st, och allt gick bra. Innan alla åkte hem kom även Sandra och Nicklas. Medan K & I tog adjö av övriga gäster röjde Stefan, Nicklas, Sandra och jag undan alla bord och stolar. Jag diskade det som inte fick plats i diskmaskinen. Alla var trötta och vi beslutade oss för siesta i 30 min. Efter den gick allt på tok. Jag, Nicklas, I och Stefan delade på två folköl medan K stökade i stugan. Rätt som det var kom hon farande ut och skulle på dass. Hon slog igen dörren så att jag trodde gångjärnen skulle lossna. Sedan kom hon tillbaka och meddelade ilsket att hon var trött och skulle gå och lägga sig och att vi fick klara oss själva. Kl. var bara 20. Hon har ju varit dålig så vi tog inte så hårt på det. Vi satt och pratade och åt lite grillad korv, ost och kex när hon åter kom ner och var så ilsken att vi alla häpnade. Det var inte den K vi känner. Vi bröt upp och kände nog mest att vi ville åka hem. Trots att vi ju vet att detta är en effekt av hennes stroke så var det en mycket obehaglig upplevelse. Så olikt K. Stroke är en jävla sjukdom som kan ge en mängd olika skador. K har blivit lite personlighetsförändrad, Pappa har fått afasi och halvsidig förlamning och E har drabbats av svår huvudvärk och problem med ett öga bl.a.
Hur som helst så hade Stefan och jag beslutat redan dagen innan att vi skulle stanna en dag kortare än vad vi tänkt.
Vi packade ihop och åkte nästa förmiddag samtidigt med Sandra och Nicklas.
Jättetråkigt att den mångåriga traditionen skulle sluta på det viset.

Kommentarer
Postat av: Sandra

Usch ... det känns så himla tråkigt att det blev så, även om man vet vad det beror på..



Kram på er!

Postat av: Darkangel och Mumma

Ja, nog är stroke en jävla sjukdom.

Min mor är rädd att vara ensam. Hon vill hålla någon i handen hela tiden. Och på sjukhemmet har dom inte alltid tid. Så sorgligt.

2008-08-07 @ 05:13:28
URL: http://aselli.se/
Postat av: Mimmi

Har som tur var inte upplevt det på nära håll men att se en person förändras......vet inte om du läst

den här bloggen http://himlastigen.blogspot.com/,

det är en kvinna som skriver vars man fick alzheimer tror det var innan han var 50!



Ha en underbar helg!

2008-08-09 @ 07:36:06
URL: http://mymim.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback