..var det exakt 2 år sedan jag startade min blogg. Jag gjorde det mest för att ha det som någon typ av dagbok. Jag ville inte att andra än mina närmaste skulle läsa det jag skrev. När jag bloggat i nästan två månader fick min älskade Pappa en stor och allvarlig stroke. I samband med det blev bloggen en viktig "dagbok" där jag dels kunde skriva av mig min sorg över Pappas och familjens nya situation. Jag kunde skriva ner allt som hände, hur vi alla mådde och hur Pappas tillstånd förbättrades. När jag idag läser hur illa det var så inser jag hur mycket bättre han har blivit, trots att vi tycker att det gått så himla långsamt. Pappas status i dag ser ut så här:
Hans högra arm är helt förlamad. Den kan han inte använda alls. Den hänger bara där.
Han kan inte stödja sig på sitt högra ben. Med hjälp och med en bock kan han ta sig fram en kortare sträcka.
Han kan förflytta sig från rullstolen till sin favoritfotölj. Men han kan inte ta sig tillbaka till rullstolen själv.
Han kan förflytta sig från rullstolen till toaletten själv. Men inte torka sig.
Han kan förflytta sig från sängen till rullstolen och tvärtom.
Han kan fortfarande inte tala. Svarar ja på allt, även om det ska vara nej. Vill han ha hjälp låter han ÖH!
Han förstår inte allt man säger. Fast i bland kan han gapskratta när man berättar en rolig historia. Då verkar han förstå.
Han är otroligt mycket tröttare. Sitter ofta i rullstolen och sover.
Allt som hänt de senaste två åren har naturligtvis satt sina spår på Mammas hälsa också. Hon har vid ett flertal tillfällen fått åka akut med ambulans till sjukhus pga. kärlkramp. Hon har varit otroligt sliten, mager och orolig.
Under 1½ år vistades Pappa först på sjukhus i ca 2 mån. Därefter blev det korttidsboende i drygt 2 mån. Mamma fick flytta från den lägenhet hon och Pappa bott i sedan 1962 och där hon trivdes jättebra. Både med lägenhet och grannar. Men där fanns ingen hiss. Utan hiss kunde Pappa inte komma hem. 
I nya lägenheten trivdes hon aldrig. Men Pappa kunde vara hemma 3 veckor och på växelboende 1 vecka. Mamma gick ner sig ännu mer. Hon hade samvetskval för att Pappa var tvungen att vara på växelboendet samtidigt som hon insåg att hon inte klarade av att ha honom hemma hela tiden. I början fick dom hjälp av hemtjänsten. kl.8, 11, 13, 17 och 21. På dom klockslagen skulle Pappa gå på toa vare sig han behövde det eller ej.  Självklart funkade det inte. Oftast hade han hunnit vara där emellan hemtjänstens besök. Med Mammas hjälp. Det slutade med att hon sade ifrån hemtjänst alla tider utom morgon och kväll. Det gjorde ju också att dom blev lite friare. Inte så mycket tider att passa. Det höll i nästan 1 år. Då fick dom erbjudande om en tvårumslägenhet på det äldreboende där Pappa haft sitt växelboende. Vi vägde för- och nackdelar mot varandra. Fördelarna övervägde. Nu bor dom där sedan början av maj. Allt har inte varit bra och enkelt, men Pappa slipper åka hemifrån var fjärde vecka. Mamma blir inte lika isolerad nu. För oss barn är det en stor trygghet att veta att hon snabbt kan få hjälp om hon eller Pappa blir dålig. Detta var det absolut sista Pappa ville innan han blev sjuk, hellre skulle han köra in i en bergvägg. Men nu blev det så här och det här är den bästa lösningen.
Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på hur Pappa förändrats sedan han blev sjuk. Min älskade Pappa som kunde allt tidigare, kan nästan inte göra någonting längre. Det gör ont att se.