förändrades livet för hela vår familj. Då vår älskade Pappa, svärfar, morfar och gammelmorfar drabbades av sin första TIA. Vi var så lyckliga när den gick tillbaka och Pappa blev som vanligt igen, nästan. Vad vi inte visste då var att bara ett par dagar senare så skulle en mycket allvarligare Stroke slå ut honom totalt.
Det har varit ett år med många tårar, men även glada skratt. Mycket kämpande med Strokevården och Kommunen. Vi har lärt oss mycket, både sånt som man helst sluppit att lära sig och sådant som varit utvecklande. Det mest tragiska förutom att vi mist vår "gamla" Pappa är hur mycket VI har fått upplysa vården om, för att Pappa skulle få rätt vård. Som. t.ex. att han nog har urinvägsinfektion eller lunginflammation. Och vi har haft rätt varenda gång. Eller när hans tänder plötsligt försvann och ingen inom äldrevården visste att Landstinget står för den kostnaden. Alla brev, allt mailande och upprörda känslor, helt i onödan. Det kan ju inte vara första gången det hänt. Hur går det för de stackars patienter som inte har anhöriga som slåss för dem. Det törs man knappt tänka på.
Nu hoppas vi bara att det kommande året blir mycket, mycket bättre.
För Pappa vi älskar dig och vill att du ska ha det så bra det bara går.