Pappa har nu varit hemma i sammanlagt 6 veckor. Han ska vara hemma i tre veckor och sedan en vecka på Arhem. När det var dags för första vändan till Arhem härjade det magsjuka så han fick inte komma dit. Det är meningen att han ska åka och komma hem på måndagar. Den första måndagen fick han alltså vara hemma. På tisdagen var Eva hos där och dom åkte till Eurostop och handlade lite kläder åt honom. Han har ju tappat ganska mycket i vikt, plus att han behöver bekvämare kläder att sitta i rullstolen med.

Jag var och tittde på Mathilda som hade dansuppvisning med Kulturskolan. Hon var jätteduktig vår lilla danstjej. Efter dansen följde jag med dom hem på fika. Farmor och farfar var också med. Jag fick geomgå en prinsessutbildning och klarade den (med lite hjälp av Mathilda som viskade svaren i mitt öra). Efter att jag lärt mig niga som en prinsessa var jag färdigutbildad. Numera är jag alltså Prinsessan Marianne! Efter fikat åkte jag hem. Jag hann inte mer än komma innanför dörren förrän telefonen ringde. Det var Mamma. Hemtjänsten hade ringt efter ambulans eftersom Pappas högerben hade svullnat upp så kraftigt och han visade tecken på att ha ont. Jag slängde mig i bilen och åkte dit. I trappan mötte jag hemtjänstpersonalen som sa att ambulansen var på väg. Vi fick vänta en liten stund innan dom kom. Dom frågade vart vi skulle åka och att vi fick välja eftersom det inte var så akut. Vi valde Akademiska. Till Danderyd vill vi inte! Mamma åkte med i ambulansen och jag hängde på. Var lite rädd att tappa bort dom eftersom jag inte är helt säker på vägen dit. Trots att det inte var akut och dom alltså inte hade blåljuset på så var vi stundtals upp i 140 km på motorvägen. Jag vågade int ehänga på i den takten så jag släppte lite, mitt körkort tänkte jag inte riskera, då fick jag hellre fråga mig fram. När vi närmade oss Uppsala kom jag i kapp ambulansen igen. Vid Akademiska åkte dom till akutintaget. Jag hittade ingen p-plats så jag fick irra runt ett tag innan jag hittade en där jag fick stå. Det var en bra bit att gå tillbaka. Kl. var 22,30 och det var mörkt och folktomt bland de höga mörka sjukhusbyggnaderna. Oj, oj det var många tankar på läskiga deckare som snurrade i mitt huvud. När jag kom tillbaka till akutintaget hittade jag ingen ingång, nu började jag känna mig desperat. Var i hela friden skulle jag komma in!. Hittade i alla fall en ringklocka som jag testade. En av de ambulanskillar som kört in Pappa kom och öppnade. Han sa att det var fel ingång men han lät mig komma in och visade mig var Mamma och Pappa var. Vi fick vänta i flera timmar på att det skulle komma en läkare. Det var helt fel kväll att komma in på akuten. Dom var överhopade av folk som led av pollenallergi mm. Läkaren som undersåkte honom kunde inte avgöra vad som var fel. men man misstänkte blodproppar. Benet småste röntgas men det kunde dom inte göra på natten så det fick bli på onsdagen. Runt kl. 2 på natten fick Pappa efter många om och men komma upp på en avdelning. Egentligen ville dom inte ha honom där eftersom han legat på danderyd. Akademiska är det enda sjukhuset i regionen som inte har multiresistenta bakterier. Nu fick han i alla fall ett enkelrum på infektionsavd. 30F . När klockan var närmare halv tre sa vi hejdå till Pappa och gick. Nu började mitt stora dilemma! Vart hade jag parkerat?? Ingen aning! Jag försökte förklara för han som dragit upp Pappas säng till avdelningen hur jag gått och han tog sig tid att följa med oss och leta. Det var jättehyggligt av honom. När vi kom ut mötte vi en Falckvakt som lovade att köra runt oss till olika p-platser och titta, men medan han gick och hämtade sin bil fick jag syn på min bil. Skönt. Jag var hemma igen efter kl. 3. Helt slut, jag hade sovit så otroligt dåligt natten innan också. Jag slog i gång datorn och mailade till jobbet och berättade vad som hänt och att jag var tvungen att ta sovmorgon. Pappa blev kvar på sjukhuset ända till fredagen. Efter olika undersökningar och röntgen kom man fram till att det förmodligen var gikt. Då hade dom varit inne på allt från blodpropp till fraktur (han hade fått in foten lite under rullstolen). Mamma och jag hade kört upp rullstolen och lite kläder till Arhem redan på onsdag kväll för då hade dom sagt att han skulle skickas hem. Men fredag kväll kom han alltså. Mamma, jag och Stefan åkte dit. Vi mötte honom i korridoren och då började han gråta. Stackars lilla Pappa. Nu var han tillbaka på Arhem igen, men inte i sitt gamla rum. Vi lugnade honom och sa att det ju bara var till måndag sedan skulle han få komma hem igen. Dom hade ingen hemtjänst under helgen så han kunde inte vara hemma då. Han lugnade ner sig och vi fikade lite innan vi lämnade honom igen. Där gick den veckan som Mamma skulle få ha och vila upp sig lite. Riktigt så blev det nu inte. Hon hann i alla fall med att umgås lite med några gamla grannar och göra lite ärrenden.

Medan Pappa var borta hjälpte Stefan och jag Mamma att sätta upp en markis på balkongen. Vi satte också upp en vägghylla för stereon samt fixade lite sladdar och persiennsnören.

På måndagen kom en glad Pappa hem igen. Han har trivts jättebra med att vara hemma och det har fungerat ganska bra med hemtjänsten. Lite gnissel har det varit och det har varit jobbigt för Mamma som fått hela sitt liv, omkullkastat. Hon saknar sin gamla lägenhet och sina grannar. Hon känner sig nog lite isolerad och instängd. Men vad gör man, det är bara att gilla läget. Hoppas bara att hon orkar.

Pappa har nu en vecka till att vara hemma sedan blir det Arhem. Hoppas att han inte deppar ihop då. Mamma, Eva och Thordan ska åka till Kalmar för att fira Sara som tar studenten. Tyvärr kan inte vi följa med. Jag kan inte ta ledigt nu igen. Hon tar studenten på en torsdag och vi skulle behöva vara lediga onsdag - fredag och det går inte.