Väl inne i lägenheten grät han en liten skvätt när Mamma kramade om honom. Efter det blev han gladare. Han tyckte nog att det var skönt att få komma hem i alla fall. Jag fixade lunch. Potatis & Purjolöksoppa. Oj vad han åt! Det tyckte han var riktigt gott. Han slevade i sig till sista droppen. Kul. På eftermiddagen kom Sandra och barnen en liten stund. Han blir så glad när han ser dom busa runt. Vi hade det riktigt mysigt med fruktstund och allt. Vid 17,30 kom Thordan och Stefan också och vi åt middag. Efter det var Pappa riktigt trött, men han ville inte gå och vila. Han tyckte nog att vi var lite tjatiga som var på honom hela tiden. Men man vill honom ju så väl. Till slut rullade han in i sovrummet och vi lät honom vara ifred. Efer en stund gick Eva dit och tittade och då satt han och sov i rullstolen. Hon fick honom att lägga sig på sängen till slut och där sov han gott. Klockan gick och snart var det dags för färdtjänstbilen att hämta honom. När det var 15 min kvar var vi tvungna att väcka honom. Han blev jättestressad och ville inte. Han grät och skakade, hans puls var säkert uppe i 200. Fy vad det var jobbigt. Stackars, stackars älskade lilla Pappa. Vi försökte lugna ner honom så gott det gick. Vi pratade om att nästa gång han kom hem så skulle han få stanna, men dom måste flytta först och det är ju snart dags för det. Men inget hjälpte. När färdtjänstchauffören kom ville han först inte ta trappklättraren. Men Thordan sa att vi inte tänkte bära ner honom det gjorde dom vid julbesöket och det höll på att gå illa. Chauffören sa att det ju inte är helt riskfritt med trappklättraren heller. Skönt att höra! Speciellt som Pappa var så upprörd redan innan. Men det gick i alla fall bra att få ner honom. Väl på Arhem var dom tvungna att ge honom lugnande för att han var så stressad. Mamma åkte med Eva & Thord hem och Inger åkte till Åsa för att vara barnvakt. Stefan och jag åkte hem till oss. Alla var vi stressade, lite chockade och ledsna över hur fel det blev, efter en så bra dag för Pappa hemma.

Dagen efter ringde Mamma till Arhem och hörde hur det var med honom. Han var fortfarande lite ledsen men det var ingen större fara.

Vi var en sväng till Sandra, Micke och barnen men vi åkte hem lagom till Melodifestivalen skulle börja. Vi röstade i första omgången på Magnus Bäckström och i andra omgången på Andreas Jonsson. Men (tyvärr) var det carola som tog hem det hela.

På söndagen åkte Stefan och jag upp till Arhem där Mamma och Inger mötte upp. Stefan åkte vidare till Sandra medan vi gick in till Pappa. Han blev riktigt glad när han fick se oss. Oh, vad skönt att se. Vi fikade och pratade som vanligt. Inger fick se en kvinna som bor på Arhem och som hon så väl kände igen men inte kunde placera riktigt. Jag känner också igen henne men vet inte varifrån.

På måndagen var Mamma och Inger hos Pappa igen då tog hon kontakt med kvinnan. Det visade sig att dom jobbat tillsammans för många år sedan på Sollentuna Sjukhus. Dom hade pratat minnen ett bra tag.

På kvällen var jag och åt middag med Mamma och Inger. Inger skulle åka tillbaka hem till Kalmar igen. Usch tiden går allt för fort när hon är här. Känns inte som man hinner träffas riktigt. Hon tog med sig Åsa och Thindra hem. Kul för henne att få ha Thindra hos sig i en vecka. Dom ses ju så sällan. Jag vet inte om jag skulle klara av att ha mina barn och barnbarn så långt borta.

På tisdagen var jag och Anne-Mari på vattengympa. När vi pratade om Pappas permission och jag berättade hur rädd han är för trappklättraren så berättade hon att han kan gå i trappor. Ja men bara några steg sa jag för det hade jag läst i kontaktboken. Där det står att han gått två trappor. Nej sa A-M han har gått två hela trappor alltså två våningar upp! Oj, tänk om vi vetat det! A-M förklarade hur man gör. På väg upp sätter han först i det friska benet och lyfter sedan upp det sjuka och sedan tvärtom på vägen ner. Det hade alltså gått att gå upp till deras lägenhet men inte ner eftersom dom endast har ledstång på ena sidan. Men oj vad roligt att höra. Vilka framsteg han gjort ändå. Synd bara att han sjunker tillbaka så enormt så fort han blir lite dålig.

Onsdag kväll var jag hos Mamma. Eva och jag sydde om gardiner så att dom ska passa i nya lägenheten. Vi sydde dessutom ett draperi som dom ska ha från vardagsrummet ut mot hallen. Gardinerna har suttit uppe ett tag så vi trodde att dom skulle vara jättesmutsiga. När vi tvättade dem var vi så nyfikna på tvättvattnet så vi satte en plastburk under slangen så att vi inte skulle missa det. Men vattnet var bara lite, lite gråare än normalt. Hihi, knasiga kärringar.

På tisdagen var jag och Anne-Mari och Eva B på viskväll. Det var riktigt trevligt. Första var det två killar som sjöng Cornelius visor. Jättebra! Sedan var det två andra som tolkade Ted Gärdestads visor. Men då blev jag så besviken! En av det finaste låtarna jag vet av Ted är: Himlen var oskyldigt blå. Den förstörde dom totalt genom någon typ av sång som kändes som ett sätt att kamoflera att man inte kan sjunga. Det hände med flera av låtarna. En riktig besvikelse. Men fler viskvällar kan jag absolut tänka mig.

Så var det fredag igen. En vecka sedan Pappa var hemma. Efter jobbet åkte jag och köpte bakelser innan jag hämtade Mamma för vidare färd upp till Pappa. Han mådde bra

Vi fikade och han åt upp hela bakelsen. Han är fortfarande en riktig gottegris min lilla Pappa. Han ville säga oss någonting när vi satt och fikade men vi förstår ju inte. Mamma rev av en bit av tårtkartongen och gav honom en penna. Han skrev en darrig krokig figur med en ring över det såg ut som ett Å. Sedan drog han ett vertikalt streck och försökte dra sneda streck ut från det. Ett K ?. Därefter gjorde han någon krummelur där han drog ett horisontellt streck rakt över. Ett A ? ÅKA. Jag skrev ÅKA HEM och då nickade han och sa ja. Lilla Pappa, var det det han försökte skriva. Snart, snart får han åka hem. När det var dags att lämna honom var han ledsen och ville inte följa med oss ut. Vi sa till personalen att han var ledsen men dom sa att han oftast slutat gråta när dom tittat till honom vid andra tillfällen då vi sagt till. Dom sa att det nog var jobbigare för oss än för honom. Det är ungefär som att lämna sina barn på dagis när dom gråter. Det sliter i hjärtat men man vet att så fort man gått så har dom slutat gråta.

Eftersom Stefan var i Holland och inte skulle komma hem förrän vid midnatt följde jag med Mamma hem. Vi åt middag och tittade på Så ska det låta. Sedan åkte jag hem.

Den här veckan har jag varit borta varenda kväll så det var skönt att komma hem och plocka lite.