I natt kom Stefan hem 23,40. Jag hade precis somnat till när han kom. Vi pratade några ord och sedan var det lite svårare att somna om. Stefan skulle jobba hemma under dagen så han hade inte så bråttom upp. Jag fixade frukost och hann äta i stort sett färdigt innan han kom upp.
Efter jobbet åkte jag till Arhem. Pappa, Mamma, Sandra och barnen var där. Dom stod i stora matsalen och väntade. Det skulle bli dans! Till Maltes orkester. Mathilda kom springade mot mig och ropade Moormoor! Melker satt på Sandras arm och blev alldeles till sig av glädje. Hmm. Skönt att känna sig så uppskattad av några. Hihi. Det är kul att se hur glada gamlingarna blir när barnen är där. Alla tycker att dom är såå söta. Och det är dom ju! Mina barnbarn.
När Maltes, som visade sig vara Malte med en keyboard, soundcheckade blev Pappa ledsen och började gråta. Han blir väl mer och mer medveten om vad han inte längre kan. Pappa har varit väldigt duktig på att dansa och nu sitter han där. Dom hade dukat upp med läsk, cider, chips, kakor och godis på alla borden. Vi hamnade på en rikktig fest! När dansen kom igång blev Pappa ledsen igen. Lilla Pappa. Personalen hade som mål att alla skulle upp på benen någon gång under dansen. Dom lyfter upp dom som sitter i rullstol och sedan är dom två som hjälper till så att dom kan gunga i takt med musiken. Mathilda tyckte att muskin var hög och ville hellre vara i Gammelmorfars rum. Jag gick med henne dit och honprovade Pappas stödhandske och stödbock. På fötterna hade hon Mammas kängor. Lilla tokan, hon är så lik sin Mamma som liten. Sandra hade Pippi på att spöka ut sig. När vi kom tillbaka till dansen hade Mamma och Pappa dansat. När A-M och Ann kom och sa att han skulle dansa hade han börjat gråta men dom gav sig inte. Han skulle upp på benen och det hade gått bra. Han var nog nöjd i alla fall. Melker satt på min arm och tittade storögt på alla gamlingar som dansade. Sedan ville han på upptäcksfärd och vi knallade runt en del. Överallt blev personal och boende charmade av honom. Konstaterar en mycket stolt Mormor.
En man i 50-årålder som bor på demensboendet var alldeles till sig över barnen. Han stod länge vid vårat bord och vinkade och spelade på läpparna åt Mathilda och Melker, sedan skrattade han. Efter 1 1/2 timme ungefär var dansen slut. Då hade Sandra och barnen redan åkt. Melker var så trött. Mamma och jag gick med Pappa till hans rum och hämtade våra jackor. Det var dags för oss att ta oss hemåt också. Mamma hade varit där sedan lunchen. Pappa vill inte att Mamma ska åka hem, han blir så ledsen. Han följde med oss till entrén och vinkade av oss. Där stod även han som skojat med barnen tidigare. Han sken upp och sa: Jag blir så glad över att se er alla. Hej, hej vi ses igen. Och så flinade han stort med sin tandlösa (sånär som på några missfärgade stumpar) mun. Vi sa hejdå till Pappa och gick. Jag kan inte se mig om när vi går. Det känns så hemskt att lämna honom där. Jag skjutsade hem Mamma och åkte sedan hem till Stefan. På kvällen blev det Let's Dance och softande i fotöljen. Skönt när man är fökyld.