Tisdag 1 november 2005

Tre veckor sedan Pappa fick sin svåra stroke. Kommer det att hända något med talet. Fast det kanske inte var exakt tre veckor. Det kanske var tre veckor och två dagar! Hoppas, hoppas. Åh vad jag hoppas Pappa.

Halvdisig morgon. 8-9 grader varmt. Jag gick till jobbet trots att jag sagt att jag skulle ha bilen och Sandra var och lämnade tillbaka den hos oss i går kväll ju. Förlåt, Sandra. Fast å andra sidan hjälper ju det henne att uppfylla "kravet" på 1 timmes promenad om dagen. Jag blir så nojig om jag inte ska kunna gå mina promenader pga av mörkret. Har nog blivit lite hispig efter Pappas stroke. Jag tänkte att jag ska fortsätta att gå på morgonen och sedan ta bussen till stationen och gå därifrån på kvällarna. I alla fall så länge det fortfarande är ljust på morgonen. Under förmiddagen klarnade det upp och blev ganska fint.
November är årets värsta månad, trots att min älskade son är född i november. Tur att han kom och lyste upp det grå och mörka.

I dag är det en något spänd och irriterad stämning på jobbet. Jag var tvungen att fråga om det var vänliga veckan!
Vi har revision från ett av de bilföretag som vi är auktoriserade för. Och vi väntas väl få kritik för kryss som fattas eller är för många på serviceprotokollen. Alla verkar skylla på varandra. Märkligt. Skönt att inte vara inblandad.
Ringde till Mamma för att höra hur det varit hos Pappa. Mamma var ledsen och sa att hon kände det som om hon hade vacum i huvudet. Eva hade fått prata med läkaren på Löwet. Det såg inte så himla ljust ut för Pappa. Han kommer inte att få vara kvar där så länge till. Veckan ut och kanske några dar in på nästa vecka. Dom tror inte att det kommer att bli någon större förändring. Fast dom ser att Pappa verkligen anstränger sig och vill. Blir det inte bättre än så här kan han inte komma hem. Vilket gör Mamma förtvivlad.
Detta har varit det värsta Pappa kunde tänka sig, att hamna på långvården. Då skulle han hellre köra in i en bergvägg. Men sånt kan man ju inte planera inför som tur är. Mamma känner sig som en svikare som inte ka ta hem honom. Men hon måste ju tänka på sig själv, vi vill ju inte mista henne också. För så känns det. Som om vi mist Pappa, fast han finns kvar i en annan person.
Vi ska träffa läkaren igen innan dom flyttar Pappa, och då ska jag se till att jag kan vara med.

På kvällen hämtade jag Sandras bil hos Nicklas. Skönt då slapp jag ta bussen. Efter middagen gick jag till Lena för "snackjunta". Anne-Mari och Birgitta dök upp efter ett par minuter. Vi fikade och snackade en massa. Därefter avslutade vi kvällen med en jätteskön kvällspromenad i området. Trevligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback