Lördag 19 november 2005

Vackert väder och 5,9 grader kallt. Vi vaknade runt 8 och gick upp för att få en lång härlig frukost. Kl. 10,00 åkte Stefan till spinningen. Jag gjorde mig klart och gick till Mamma strax efter. Det var riktigt skönt ute. Solen sken och det var lite kyligt. Jag skulle ta vägen förbi Apoteket för att köpa en tungskrapa åt Pappa. Han brukar använda det gröna på Scottsbritesvampar (!!) och skrapa tungan med annars. Huvva.
När jag kommit halvvägs ringde Mamma och sa att jag inte behövde köpa någon skrapa för det var svamp han fått. Eva hade ringt från sjukhuset och berättat att det var så. Nu ville dom i stället att jag skulle köpa Vischyvatten istället. Det ska tydligen vara bra. Jag ringde Stefan och lämnade ett meddelande på hans mobilsvar, där jag bad honom köpa det. Mamma undrade vart jag var och när hon hörde att jag var nästan framme sa hon att hon skulle sätta på kaffe till oss. När jag kom drack vi kaffe och löste färdigt Melodikrysset. När vi gjort det kom Eva och Pappa med färdtjänsten. Äntligen var Pappa hemma på riktigt för första gången sedan han blev sjuk. Det kändes konstigt och lite oroligt. Skulle vi klara det här. Thordan dök upp strax efter. Eva rakade Pappa och ansade näshåret. Sånt som han varit noga med själv innan han blev sjuk. Efter det satte Eva och jag igång med Laxpuddingen som vi skulle ha till lunch (en av Pappas favortirätter). När maten var klar dök även Stefan upp. Maten var jättegod och Pappa åt lite grann. Efter maten rullade han i väg in mot sovrummet och Eva, Mamma och jag trodde att han ville vila sig. Vi gick med för att få honom i säng. Men det var inte alls det han ville. Usch vad svårt det var att inte veta vad han ville. Han blev lite irriterad på oss och ställde ilsket bort ståstödet. Vad ville han? Var det helt enkelt så att han bara ville se sig omkring. Älskade lilla Pappa. Så här i efterhand förstår jag ju att vi kanske var lite väl ivriga att hjälpa honom. Stefan som satt vid sidan om gjorde mig uppmärksam på det. Men vi ville ju honom bara väl. Nästa gång han kommer hem måste vi låta honom vara lite ifred i bland. Nu efteråt känner jag mig lite dum som inte förstod vad han ville. Han rullade sig ut i vardagsrummet och gjorde klart för oss att han inte ville sitta i sin fotölj. Han rättade till den så att den stod som den ska. Om vi vände den så att den stod säkert för överflytt så vred han tillbaka den. Hela tiden fick vi för oss att han ville ta sig över utan hjälp. Men det går ju inte. Till slut visade han att han ville sitta i fotöljen. Han lutade sig bakåt och satte upp benen på bordet. Efter en liten stund, hände det som vi fasade mest av allt för. Han gjorde på sig. Blöjan måste bytas. Jag klarar inte av det. Eva och jag fick upp honom i rullstolen igen och in till sängen. Där tog Mamma och Eva över. Vilken tur att Eva inte är lika fånig som jag. Hon har gjort det där tidigare. Men jag klarar det inte! Dels för att det är en vuxen person men mest av allt för att han är min Pappa. Jag vill inte vara Mamma åt min egen Pappa. Det kanske är löjligt att tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Vi vet ju inte hur han tyckte att det kändes när hans egen dotter var tvungen att byta bajsblöjor på honom. Min lilla stolta Pappa med så hög integritet. Men vilket val hade vi? Inget!
Efter den insidenten kunde vi sätta Pappa i fotöljen igen och dricka kaffe. Ch och L kom lagom till kaffet. Kanske blev det lite väl livligt när L lekte och tjoade. Pappa såg jättetrött ut. Han slängde längtansfulla blickar ut mot vägen, som om han väntade på färdtjänsten. Till slut somnade han till lite. Kl. 15,00 kom färdtjänsten. Jag kan ärligt inte säga om Pappa verkade uppskatta att vara hemma. Han såg mest likgiltig ut. Längtade han bara tillbaka till sjukhuset och sin säng? Ingen som vet, utom han själv. Eva åkte med i färdtjänstbilen tillbaka till Löwet. När dom kom dit ville han bara i säng tills det var dags för middag.
På kvällen ringde Eva och var förtvivlad. Hon grät och hade ångest över Pappas situation och att hon kämpat så för att han ska komma hem. Men nu inser hon att det inte funkar. Det kommer inte att gå. Pappa är för dålig. Även om han får hjälp av hemvårdare så kan Mamma inte ha honom hemma. Hon är i för dåligt skick själv. Hon orkar helt enkelt inte. Det kommer att ta kål på henne med. Vi pratade en stund tills Eva hade lugnat ner sig lite och slutat gråta. Jag tror att jag har förberett mig bättre än Eva. Hon har varit så positiv och trott att Pappa verkligen ska bli bra. Visst, jag har hoppats jag med. Men jag har ju pratat med EH vars man drabbades för 4 år sedan och fortfarande är i samma form som Pappa är nu. Jag har nog ställt in mig på att det kommer att bli så, men att varje steg i rätt riktning är en bonus. Nu vet jag inte vad jag tror. Vi kom överens om att ta kontakt med kuratorn på kommunens Strokeenhet igen. Vi behöver få ventilera våra känslor med en som kan sånt här.
Efter samtalet med Eva åkte Stefan och jag hem till Nicklas och Sandra för att gå ut en vända med Ronja. N & S var på fest. Det snöade ute och var riktigt skönt. Dessutom lyste snön upp det annnars så mörka landskapet ute hos dem. Vi tog en ganska lång promenad och fick se en massa upplysta hus runtom i skogarna som vi aldrig sett förrut. Efter promenaden åkte vi till Ica och köpte lite sill. Vi var hemma 20,30. Då dukade vi fram sill och potatis samt lite köttbullar och en snaps. Det var gott och det kändes lite som dagen innan julafton när man smakar av julbordet.  Sedan tittatde vi på Popcorn innan vi gick i säng.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback