....Oj, oj vilken härlig dag.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag väl tro att lilla jag skulle få stå på Cirkus scen och köra till en av Sveriges mest populära artister Martin Stenmarck. Och inte att få rocka loss i We will rock you med med Tina Lejonberg. Ja, inte hellerl att få sjunga med Caroline af Ugglas. Jag är så sjukt glad över att vi började sjunga med Kör för alla.
Under hela min uppväxt har jag fått veta att jag inte kan sjunga. Men nu vet jag ju att jag visst kan. Inte sjunga solo kanske men i kören kan jag!
I morse vaknade jag vi sextiden. Lite pirrig inför dagens konsert. Efter ett toabesök försökte jag somna om men det funkade inte och efter en stund gick jag upp och duschade istället.
Efter frukosten övade vi lite på texterna innan vi gick iväg till Ringens Köpcentrum för att komplettera vår present till Caroline och Heinz. Sandra köpte ett par skor till sig själv och ett par till Mathilda och jag köpte en röd slips till Stefan.
När vi var tillbaka på rummet igen ringde Stefan och sa att han var utanför. Sandra åkte ner och släppte in honom.
Sedan gjorde vi oss iordning. Checkade ut från hotellet. Lämnade ner all packning i bilen och gick sedan på lite darriga ben ner till Slussen och Djurgårdsfärjan.
När vi kom till Cirkus sceningång stod den på glänt och Stockholmskören hade börjat sin första konsert. Det blev bra träning för oss när vi stod där utanför och sjöng med. Det lät jättebra. När deras konsert var slut hade vi en kort stund på oss att byta plats. Vi skyndade oss in för att inta våra platser längst fram i bruna stämman. Där stod redan några från Stockholmskören som skulle förstärka vår stämma. I Uppsala är vi lite för få. Det var bland annat Bim och hennes syster. Jag hade förvarnat dem om att vi skulle stå längst fram. Dom var omtänksamma nog att inte skuffa undan oss som tyvärr hänt tidigare. Även nu var det några som inte var så trevliga men på det hela taget gick det bra. Det var vår konsert och vi tog våra platser. Tyvärr saknade vi två av våra körkamrater som inte kunde komma. Vi fick stå ganska länge och vänta innan det var dags för uppsjungning. Vi stod och småpratade en liten stund med Bim och hennes syster. Vi har ju haft lite kontakt via FB och Bloggarna så det var trevligt att ses i verkligheten också.
Efter uppsjungningen överlämnade Sandra och jag vår lilla present till Caroline och Heinz. En påse med lite smått och gott från Urbans Deli och Gunnarssons konditori.
13,45 kom vi så igång och nästan genast släppte nervositeten. Caroline var lika galen som alltid och när det var dags för Martin Stenmarck så skojade och spexade dom en hel del med varandra.
Åh, vad det var kul! Lite fel blev det här och där vi föll in i hans eller Carolins stämmor bl.a. Men vad fasen gjorde det. Martin sjöng och vi körade på två låtar, Sjumilakliv och Hundra år från nu (Blundar) Sedan körade vi till Caroline som sjöng sin Snälla, snälla.
Sist sjöng vi We will rock you och då kom Tina Lejonberg upp på scenen och sjöng första versen själv sedan tog vi över och hon ställde sig bredvid Sandra och var med och sjöng resten. Det var så jäkla kul och hon var alldeles euforisk pecis som vi.
Åh, vilken härlig konsert. Det roligaste vi haft sedan vi gick med i kören. Synd bara att ingen av våra anhöriga kunde komma. Dom missade något verkligen.
Efter konserten letade Stefan upp Martin bakom scenen. Martin sponsras bl.a. av Shimano där Stefan är Sales Manager. Jag fotograferade Stefan och Martin och sedan Sandra och Martin. Till sist ville Sandra ta ett kort på mig och Martin. Han var jättetrevlig och tyckte att vår stora kör var grym. Kul
Trötta men lyckliga tog vi oss ner till Djurgårdsfärjan igen för att ta oss tillbaka till Söder.
Vi tog oss till La Cucina för att äntligen få lite mat i magen. Jag hade inte vågat äta något innan då vi blivit tillsagda att det var dåligt med toaletter. Efter frukosten vågade jag bara äta en banan så jag var rejält hungrig.
Efter maten gick vi tvärs över gatan till Cajsa Warg där vi köpte lite smått och gott till kvällen.
När vi kom hem tittade vi först på Martins program på TV4, Kvällen är din. Sen stod TV:n på under Eurovision men jag sprang mest och gjorde annat, eller satt framför datorn. Omröstningen däremot tittade vi på och det var riktgt spännande. Sverige slutade på en hedrande tredjeplats, vilket jag faktiskt inte trodde innan.
Klockan var halv ett innan vi började förbereda oss för att komma i säng. Så fort Stefn somnat började han snarka. Efter att ha knuffat på honom flera gånger utan effekt gav jag upp och bäddade på soffan i TV-rummet istället. Det tog ett bra tag innan jag lyckades somna.


Förväntansfulla sånglärkor i färjekön.


Oj vad jag ser spänd ut och med en banan och gaffel i näven.


En laddad Sandra i glitterstrumpbyxor (glittret syns inte riktigt här)


Här står jag med Bim till vänster om mig

Jag i min guldiga körjacka.


Cecilia, Sandra och Ingrid


Vår underbara körfröken Caroline af Ugglas


Caroline har skojat med Martin och sänkt hans mikrofon för att visa vem som är störst av dem.


Martin och Sandra efter konserten.

Jag och Martin, lite suddig.


Martin och Stefan pratar Cykel.



Stefan och Sandra väntar på maten. Tvärs över gatan syns Cajsa Warg där vi senare handlade.

Äntligen mat!

Kunde inte ha sagt det bättre själv:

Jag håller verkligen med Elisabeth

I Kvällens Aktuellt intervjuvades en gymnasieelev. Han sa att hans självförtroende skulle knäckas om han fick se sitt skolk som siffror i betyget.
Bästa sättet att motverka det vore väl att se till att man tog sig till skolan då.
Mamman försvarade honom med att hans självförtroende redan hade blivit sämre då han valt en linje han inte riktigt klarade av. Byter man inte linje då. Varför skolkar man sig igenom en hel utbildning? Vad får man ut av det? Då är det väl bättre att antingen byta utbildning eller t.o.m söka jobb på Mc D eller liknande.

På min arbetsplats har vi då och då praoelever från Fordonsprogrammet. När killarna på verkstaden berättade att flera av dom som gått tredje året och alltså snart ska vara färdiga mekaniker inte ens vet åt vilket håll en skruv ska lossas, trodde jag att dom skojade. Men det gjorde dom inte. Så var det.
Om man väljer en sån linje borde man väl vara åtminstone lite intresserad av att skruva och meka. Vissa har dessutom sagt att dom inte är ett dugg intresserade av att bli mekaniker. Det övergår mitt förstånd varför man då väljer den vägen. Är det så att man bara är ute efter studiebidrag? Men blir man inte av med det när man skolkar?

Världen har blivit konstig eller också är det bara jag som blivit gammal.