... har vi nu ätit efter samma mathållning som Sandra och Nicklas. God varierad mat i lagom mängd och regelbundet.
Vi har ätit något var tredje timma ungefär.
Jag har gått ner 1,1 kg och Stefan 1,6 kg.
I går när vi var på teater åt vi på en italiens restaurang som låg mitt emot teatern. Jag var ståndaktig och tog bara huvudrätt. Jättegod pasta med kalvinnerfilé. Stefan hade sämre karaktär och tog även en förrätt. Till det tog vi ett glas vin var. Det var inte så smart. Jag som varit jättebra i magen hela veckan blev nu uppkörd och lös. Inget mer vin på ett tag alltså.

Vi var på Maximteatern och såg Bruden som visste för lite. Det var Pernilla Wahlgren, Peter Magnusson, Martin Björck, Maria Kulle, Hans Wahlgren och Maria Alm Norell i rollerna.
Bäst var Pernilla, Peter, Martin och Maria Kulle. Hans W gjorde en alldeles för överdriven rollfigur och hade vunnit på att tona ner den lite.
Att Pernilla och Peter är duktiga och roliga visste jag sedan tidigare men att Martin Björk var så rolig hade jag ingen aning om.
Men roligast var nästan mannen som satt på första bänkraden och tillhörde publiken.
Ett riktigt original. Det var en man i 60-70 års åldern med halvlångt hår och sliten kostym. Han gick på ett märkligt sätt och såg allmänt konstig ut. När han satt och väntade på att föreställningen skulle börja tog han upp en liten ängel i guldfärgad metall. Han satt och höll upp den mot scenen ett tag.
En liten stund in i andra akten reste han sig plötsligt upp och vinkade till Pernilla och Peter som befann sig ganska nära honom. Sedan gick han bara. Där sprack Pernilla! Hon började skratta. Peter vinkade tillbaka och började även han att skratta. Och ju mer dom skrattade ju mer skrattade vi i publiken. Det tog ett bra tag innan dom kunde fortsätta spela. Undrar vad det var för konstig prick.

Vi var hemma vid 23-tiden igen. Tog en kopp te och sedan slocknade jag.

Vid vår gavel har nu dom försa snödropparna tittat fram.
Ett litet hopp om vår.

Då har det sista (?) svaret på DNA testet kommit...och Stefan är ännu mer ovetande. Vem är hans biologiska far?
Enligt det senaste testet som gjordes på hans pappas (adoptiv eller enligt egen utsago biologiska) brors barnbarn (H) så har dom inte samma y-linje.
Det betyder att om inte H:s mamma eller hans farmor eller farfarsmor uppgivit fel far till sina barn så kan inte Stefan och han vara släkt.
I så fall har både Folke (som tagit på sig faderskapet) eller Harry (som adopterat men också till flera personer sagt att han är biologisk far) blivit lurade.
Nu är Stefan till utseendet så lik sin adoptivfar så man är ju benägen att tro på dom rykten som vi tagit del av de senaste halvåret och som säger att Harry är hans biologiska far och Majken hans adoptivmor.
Hur han nu ska gå vidare vet inte jag. Han är såklart besviken och jag misstänker att han kommer att försöka att få fram DNA-retser från prylar som tillhört Harry.

Jag kan tycka att han borde lägga ner sökandet men förstår också att han verkligen vill veta sitt ursprung. Hur han än går vidare stöttar jag honom i det.

....som jag skulle kunna slå något jävligt hårt i skallen på om han kom i min väg nu.....

...att jag kunde skydda mina barn från alla knäppskallar som finns.

Även om mina barn är vuxna.

...blir det nya friska tag i vårt hus.
Vi ska försöka köra efter en "diet" där filosofin är: Det finns inga genvägar!
Bra och god mat i lagom mängder och regelbundet.
Därför har vi handlat upp oss på en massa grönsaker mm.



Men idag blir det fylld lövbiff med klyftpotatis och ett glas rött.

I går var jag på plats hos Nicklas, sandra, Max och Ronja 06,45.
Strax efter 7 åkte Sandra och Nicklas med Sandras farmors flyttlas ner mot Finspång. Meningen var att även Ronja skulle ha åkt med. Det känns lite osäker för mig ensam att ha koll på dem båda två. Ronja är ju inte så glad åt Max och hon är ju en ganska stor hund. Även om hon är otroligt snäll och förmodligen inte skulle göra Max något så är det lite jobbigt att ensam försöka hålla Max i från henne. Han är ju så nyfiken den lille krabaten.
Max och jag lekte tills det var dags för hans middagslur. Då tog vi en promenad i det soliga men fruktansvärt blåsiga vädret. Det tog inte lång stund så sov han. Han fick stå på förstutrappen och sova medan jag satte mig att läsa en stund. 1½ timme sov han sedan var det full fart igen.
Max mormor kom och sa att Ronja tyvärr inte fick plats i bilen när dom skulle åka så hon var kvar i mormors hus. Det gick väl ingen nöd på henne där men på eftermiddagen gick jag upp och hämtade hem henne, Stefan skulle ju snart komma. Vi tog en promenad till i blåsten och när vi varit hemma en stund dök han upp. Ronja som älskar sin "farfar" blir helt galen när han kommer. Hon började skälla plötsligt, men jag såg inte att någon kom. När jag kollade upp Ronja satt hon uppe i soffan och tittade ut genom fönstret och gnydde och skällde. Då fick jag se Stefan. Jag släppte ut Ronja så att hon fick möta honom.
Resten av eftermiddagen lekte vi med Max.
När det var sovdags skulle Stefan natta en mycket trött Max medan jag gjorde middag åt oss. Men inte ville han sova. Han fick en macka och satt med oss medan vi åt. Strax efter åtta skulle jag gör ett nytt nattningsförsök men just då kom mamma och pappa hem så det var ju ingen ide.
När Sandra efter en stund tog honom med in i sängen somnade han på två röda.
Stefan och jag åkte hem, trötta båda två. Han lite jet-laggad efter sin resa och jag efter en lång dag med en energisk med jättgosig 1½-åring. Vi somnade som två små barn vid 22-tiden.

Leka med ballong var roligt. Även Ronja tyckte att det var roligt. Men när hon fick tag på den så var det snabbt över ett tag i ballongen med hennes vassa tänder så var det bara pang och några slamsiga rester på golvet.

En liten busunge som lärt sig att krypa ner för trapporna.
Med tanke på att han är så mycket för tidigt född så är han otroligt klurig. Den lille herren.
Han vet hur man ska trycka på knappar och öppna upp prylar. Man får vakta honom hela tiden.

Farmors väska är spännande.


För att försöka hålla honom vaken en stund tänkte jag att vi kunde bada honom. Det brukar ju alla barn gilla.
Jag bad Stefan leta efter en badbalja eftersom dom inte har något badkar. Men efter att ha "kill-letat" :-) utan att hitta någon tog vi en vanlig plastback och det gick bra det med. (Den riktiga badbaljan stod vid skötbordet där Stefan letat).
Oj vad han plaskade och stänkte. Varje gång hanstänkte vatten i ansiktet gapskrattade han.

...har verkligen rusat fram.
Stefan stack iväg till Taipei i lördags så jag har varit ensam sedan dess. Men nu är han på väg hem igen.
I söndags var jag ute hos Sandra, Nicklas, Max och Ronja. Jag lekte med Max och blev bjuden på middag.
Måndag hände inget speciellt, jag tränade lite på kvällen. I tisdags var jag barnvakt en stund medan Sandra var på styrelsemöte. Onsdag, träning på kvällen och sömnad av dyna till Mammas och Pappas lilla balkongsoffa. I går var det så kör igen. När det var dags att ge sig i väg hade jag först bara lust att stanna hemma. Men jag är så glad att jag inte gjorde det. För det är ju så otroligt roligt. Nu börjar vi bli lite mer bekanta med våra körkompisar också och det är ju roligt bara det. Sen är ju Caroline af Ugglas en mycket speciell och otroligt rolig körledare. Jag är så glad att vi hittade till hennes kör hösten 2007.
I dag har jag varit och hälsat på hos Mamma och Pappa. Hjälpte dem att sätta upp en jalusi på balkongen och fikade.
Just nu känns det lite kämpigt att vara det enda av deras barn som bor kvar på orten. Det blir rätt mycket press på mig. Jag förstår ju att Mamma vill att man kommer och hälsar på. Det är ju inte lätt att leva med en person som det inte går att ha en konversation med. Klart hon behöver lite förströelse. Dom har ju alltid ställt upp när vi behövt dom och då vill man ju "betala igen" och dom kommer ju inte att finnas där så många år till. Men jag kan ärligt erkänna att jag kan känna mig stressad och pressad av det.
När jag kom hem fick jag skotta bort all snö som rasat från taket och låg som en stor vall framför ytterdörren. Blöt och tung snö. Jag hörde hur det mullrande kanade ner från taket i morse.
I morgon ska jag vara barnvakt till Max. Hade hoppats på att få sällskap av Stefan men hans flyg är kraftigt försenat och han kommer inte förrän på eftermiddagen.
Nu blir det Så ska det låta innan det blir sängen för att orka upp i morgon.


Här kommer Sandra, Max och Nicklas som varit på fika hos grannen.

Men farmor jag får ju solen i ögonen ju!


Mitt emot ligger bl.a. Domkyrkan. Den här delen av Uppsala år fin tycker jag. Resten är inget vidare med alla industriområden och "köplador".

I denna pampiga byggnad har vi kör på torsdagarna

Sandra på väg in.



Genom denna tjusiga port går vi in till Universitetsaulan. Ovanför dörren står det: Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Så här tjusig blev Mammas balkongsoffa med dynan jag klädde och kuddarna vi köpte till.

I dag har solen verkligen strålat från en klarblå himmel men det har blåst isande kalla vindar.
Jag låg ganska länge och sedan blev det lång härlig frukost. Kom nog inte i kläderna förrän vid 12-tiden.

Jag åkte till mamma dit även syster och svåger med barnbarn skulle ha kommit. Men så blev det inte. Mamma var lite ledsen men vi fikade och åt nybakad sockerkaka i solen på hennes balkong. Mysigt! Sedan sa jag att vi kunde ta en tur till Plantaget och titta på lite blommor till balkongen. Dom har så varmt och skönt att det funkar att ställa ut lite blommor redan nu.
Det blev en avlång kruka med små penséer, två pelargoner och lite påsklijor i kruka. Vi hittade även ett bord som skulle passa på deras balkong men det var lite för lågt. Mamma ringde Thordan som lovade att fixa till det åt henne.

Efter en snabb tur in på Coop släppte jag av mamma hemma och åkte hemåt. Strax bär det av till Nicklas, Sandra, Max och Ronja för lite mys.

Jag har köpt tyg och ska sy en dyna till hennes soffa.

Påskliljor får pryda vinrankans spaljé.

Mina penséer. Pelargonerna jag köpte törs jag inte ställa ut ännu. Vi har inte så varmt i uterummet ännu.

Det är otroligt mycket snö på vår uteplats. Men i går fick jag plats med en stol och kunde sitta i hörnet en liten stund.

I kväll har jag varit VIP gäst på Globen och Melodifestivalen.
Det var jag,  Sandra och Mathilda.
När vi kom fick vi först gå in i Annexet där vi bjöds på smarrig buffé och lite underhållning.
Mathilda fick en autograf av Anna Bergendahl som intervjuvades av Henrik Jonsson.
Kl. 19 fick vi gå in och sätta oss i Globen. Vi hade platser ovanför Green-room och såg scenen ganska bra om än på lite håll.

Vi fick ballonger och någon typ av lysstavar som skulle användas under olika artisters framträdande.
Jag tycker att startfältet var bra i år och hade svårt att välja ut en vinnare. Det låg och vägde mellan Salem al Fakir, Andreas Johnson och Anna Bergendahl. Som tur var så lade min mobil av strax innan jag åkte så jag kunde inte rösta i alla fall. Största jublet under kvällen var nog i mellanakten när en massa artister som varit med tidigare år sjöng.
Vi fick ju även höra en riktigt rockig version av förra årets svenska vinnarlåt La Voix.



Den ska jag INTE prova.







Här intervjuvas Dolph medan vi äter buffé. Jag har inte riktigt fatta hysterin med Dolph.

Anna Bergendahl.


Mathilda får en autograf av Anna.

Scenen

En av mina favoriter, Andreas Johnson.

Lysstavarna som bara skulle lysa ett kort tag sa dom. Dom låg i min kasse och lös hela kvällen.


Tack för i kväll Sandra och Mathilda!

Börjar ta form....


Före

Efter...
Ny klädd sänggavel. Nya sängbord och en smidigare hylla för radion.
Spegeln på väggen hade jag först tänkt använda som ram till en fin bild jag hittat i en almanacka men så visade det sig att bilden var för liten. Men det blev ganska fint med spegeln tycker jag.
Nu skulle jag bara vilja ha lite mer kuddar att "ställa" upp mot huvudgaveln. Gardiner utan mönster och ny färg på väggarna. Jag har lyckats få med mig Stefan på att tapetsera om i TV-rummet så han är nog inte så pigg på att ta tag i sovrummet också. Så det får väl duga så länge.

Det var nu ett tag sedan jag skrev om Stefans sökande efter sin biologiska pappa.
Vi var ju ner till Linköping och träffade hans faster. Faster på hans adoptivpappas sida. Vi var medvetna om att den testen inte var så tillförlitlig men han ville ändå göra den. Och som vi befarade gav testet inget resultat.



Nu har vi en sista utväg. Det var Stefans kusin Inger som tipsade om en sonson till adoptivpappans bror. Det blir då i så fall rakt nedstigande led från adoptivfarfar. Det innebär att man kan göra y-dnatest. Problemet var att han har drogproblem och med jämna mellanrum sitter i fängelse. Inger erbjöd sig att ta reda på i vilket skick han var om han kunde tänka sig att ställa upp. Hon tog kontakt med hans mamma som kunde berätta att han faktiskt var i bra skick just nu och inte satt inne.

Stefan skickade ner ett provset och Inger hjälpte till att göra det. Nu har vi skickat iväg testerna till USA och kan bara invänta resultatet. Det tar ca 14 dagar. Visar det att dom inte har samma y-linje så får vi nog lägga ner detta. Och då lär vi aldrig få veta vem hans biologiska pappa är.

Är det så har alla blivit lurade. Stefans biologiska (enligt skattemyndigheterna) pappa som tagit på sig faderskapet. Stefans adoptivföräldrar som till ett flertal person sagt att han verkligen var Stefans biologiska pappa.

Spännnade.

...jag inte fattar!

Jag kan titta mig i spegeln och tycka att jag ser ganska ok ut. Rynkig som tusan, ja. Men ändå rätt ok.
Så riktar jag en kamera mot ansiktet och tar ett kort.
Laddar upp det i datorn och får en chock! Inget är sig likt. Jag är mycket rynkigare ögonen ser ut som små grisögon. Håret ser konstigt ut. Munnen ser också annorlunda ut.
Hur kan de bilder jag ser av mig själv skilja sig så mycket åt. Varför ser jag inte samma sak på fotot som i spegeln?
Jag blir gråtfärdig.

Jag fattar det inte. Hur ser jag ut i verkligheten? Som på fotot eller det jag ser i spegeln. OBS. Det är ingen magisk spegel jag har.

Hon som gjorde ansiktsbehandlingen sa i alla fall att jag hade ganska spänstig hud. Och att det fanns ett serum som gjorde russin till vindruvor! Undrar om det funkar på människor också? Var hittar jag det i så fall?

...föddes min förstfödda lilla dotter Sandra. Hett efterlängtad och planerad trots att jag var ganska ung (i alla fall jämfört med dagens förstföderskor)
Jag var så lycklig när jag låg där och tittade på den lilla vackra varelsen på min arm. Hon hade mycket mörkt hår, perfekta små öron, händer och fötter. Minns att jag var så facinerad över att hon redan hade dom små vecken på knogarna (dom mitt på fingrarna). När jag såg henne första gången så kände jag igen henne! Jag visste att det var så hon skulle se ut. Det var vår lilla Sandra.
Nu är hon vuxen och har egna goa barn. Hon är den mest omtänksamma och snälla människa man kan tänka sig.
Grattis! Hjärtat, kärleksmums, smultronkyss och allt vad vi kallat dig genom åren.

Var kommer all snö ifrån?
Det har vräkt ner snö idag. Vi har säkert fått närmare 20 cm. Dom måste ha tagit fel på familj! Vi har inte beställt någon snö. Det räcker nu. Vart tog den globala uppvärmningen vägen. Var det bara bluff?




Snöiga fönsterrutor.