Solen skiner och det är ett fantastisk höstväder. Det är lite kallt. I morse var det väldigt disigt och kändes som om det duggregnade, men det var bara så himla fuktigt i luften. Sorgligt att inte Pappa kan gå ut. Han som tycker så mycket om att promenera i skogarna runt Rosersbergs Slott. Men Pappa bara du blir lite bättre så ska vi väl kunna ta ut dig på en liten promenad, även om det blir med rullstol.
I dag hade jag väckning kl 05,30 för att komma iväg till jobbet så tidigt som möjligt. Jag ville ju upp till Pappa så tidigt som möjligt på eftermiddagen. Kom i väg så att jag var på jobbet 07,20. Bra!
Sandra, barnen och Mamma åkte dit till besökstiden kl. 13,00. Pappa blev jätteglad när han fick syn på dem. Mathilda var avvaktande och ville inte gå fram till Pappa. Det är fullt förståeligt. Mathilda och Gammelmorfar har varit kompisar och lekt och skojat tidigare. Nu sitter Gammelmorfar och mumlar något som hon inte kan förstå. Rätt som det är försvinner blicken bort någonstans, vart vet vi inte. Sedan slumrar han till en stund. Hur ska en 4 1/2-åring förstå det, när inte ens vi vuxna gör det. Mathilda hade plockat ett fint löv och en klöverblomma till Gammelmorfar. Han höll det i handen och ville inte släppa det. Men när han tänkte stoppa det i munnen fick Mamma ta bort det. Pappa lilla vad tänker du? Vad förstår du?
Melker fick ligga bredvid Pappa i sängen en stund. Det verkade som om Pappa tyckte om det. Är dom på samma nivå förståndsmässigt just nu? Ibland kan man tro det, men sedan rätt som det är glimtar min gamla Pappa till.
Vid 15-tiden åkte jag från jobbet. Gud vad skönt att han har flyttats till Löwet. Så mycket enklare att ta sig dit! På 10 minuter är man där. När jag körde ner till parkeringen mötte jag Sandra. Jag som trodde att hon skulle ha åkt därifrån för länge sedan. När jag parkerade bilen ringde hon och frågade om hon kunde komma förbi på kvällen. Hon behöver väl prata antar jag. Självklart vill jag det. Jag gick upp till avd. 82. Pappa låg och vilade när jag kom. Han såg ut att bli glad när jag kom. Nu ligger han i en 3-sal, men det är bara två inlagda just nu. Hans rumsgranne var en äldre man som både kan gå och tala. Han har alltså ingen större glädje av Pappa, tyvärr.
Vi satt hos Pappa en stund och småpratade, plötsligt började han dra upp och vinkla det förlamade benet! Vid ett tillfälle flyttade han upp den förlamade armen på magen! Men i nästa stund är han helt förlamad i både arm och ben. Det är på något sett som om det vore glappkontakt. Ibland blir det kontakt och han lyckas röra på arm och ben och i nästa stund går det inte. 
Han tittade gång på gång på klockan. Kanske var han hungrig, dom får mat 16,30. När det var dags för middag hämtade dom Pappa och körde ut honom i rullstolen. Mamma och jag fick snällt sitta kvar i rummet och vänta. Dom vill inte att man ska vara med när patienterna äter. Det finns dom som tycker att det är genant att visa hur"dåligt" det går. Efter ca 1/2 timme kom Pappa tillbaka. Han hade ätit själv och han hade ätit med god aptit. Gud vad skönt att höra. Efter maten satt han kvar en stund i rullstolen. Men det är lite läskigt när han lutar sig framåt. Man är så rädd att han ska falla framåt. Jag vet inte hur mycket styrsel han har i kroppen.  Han har en lustig grej för sig, han lägger saker tillrätta så att de ligger rakt och fint på bordet. Han verkar också vilja undersöka allt. Precis som ett litet barn. Han har en burk med lock som står på sängbordet. Locket passar inte riktigt och den går inte att stänga. Det bekymrade honom. Vi fick ta ifrån honom burken och ställa den en bit bort där han inte nådde den. Vid 18-tiden var han så trött, så då bestämde vi oss för att åka hemåt. Personalen på Löwet verkar väldigt trevlig och bra. Gud vad skönt att han fått komma dit.
Jag släppte av Mamma hemma hos henne. Eva som varit ute i Sollentuna med före detta arbetskamrater skulle komma till Mamma och sova över. Själv åkte jag hem för att äta lite innan Sandra skulle komma.
När jag ätit satte jag mig bara i en fotölj framför TV:n och väntade på Sandra. Jag är så psykiskt trött efter allt som hänt den senaste veckan så jag behövde nog det.
Sandra skulle komma när Mathilda somnat. Självklart ville hon inte somna så snabbt som Sandra önskat. Kanske beroende på dagens upplevelse, även om hon inte sa något. Vid 20,45 kom Sandra i alla fall. Vi tog en kopp te och satt och pratade lite om Pappa/Morfar. Det är mycket undringar, känslor och tankar just nu. Vid 22-tiden åkte hon hem och jag gick och lade mig.