Så tråkigt...

..det blev. Inte skulle det bli så här nu när syster Inger kom upp från Kalmar. Hon kom i torsdags. Jag skulle jobba in rasterna för att kunna gå en timme tidigare. Det var meningen att mamma och Inger skulle flytta över till oss när jag kom hem. Sedan skulle dom bo hos oss hela helgen. Vi skulle umgås, äta gott och göra trevliga saker. 
Men kl. 9,30 ungefär ringer min äldre syster Eva och undrar om jag pratat med mamma. Det hade jag inte. Jag brukar ringa henne mellan 9,30 och 10,00. Eva sa att mamma inte mådde bra. Hon kom inte upp ur sängen. Jag lovade att åka till henne dFör att se hur det var. Först ringde jag. Hon kunde knappt prata pga att hon skallrade tänder av frossa. Jag stängde ner datorn och sa till att jag måste åka. På vägen dit pratade jag med min Eva igen. Hon skulle också komma men måste vänta in Thordan för att få skjuts. När jag kom till mamma låg hon i sängen ock skakade. Hon kräktes upp slem. Hon hade vält ut vattenglaset över golvet. Hon såg så fruktansvärt eländig ut. Ja var övertygad om att hon inte skulle överleva dagen. Hon ville inte att jag skulle ringa ambulans innan Inger kom. Hon hade feber och frossa. Ont i hela kroppen. Så hade hon legat sedan kvällen innan.  Jag packade på henne mer täcke och öppnade ett fönster. Den timmen det tog innan de andra kom kändes evighetslång. Ringde Stefan som också kom dit. När alla kommit hjälptes vi systrar till att få upp henne på toa. Det var inte lätt. Eva o Inger tog hand om mamma och duschade av henne medan jag sanerade sängen. Lilla, lilla mamma. Benen bar henne inte och hon skakade så. Vi fick i henne hennes medicin och två alvedon. Hon ville inte till sjukhus. Vi avvaktade och kände att om detta var slutet så kunde hon få dö hemma som hon ville. Hon var så törstig hela tiden. Vi kände på henne och gav henne vatten och te när hon ville det för övrigt låg hon bara och sov. De övriga gick iväg och handlade mat och lite från apoteket. Jag var kvar hos mamma. Vid ett tillfälle när jag tittade på henne låg hon helt stilla ena ögat var slutet det andra tittade helt stilla ut i intet. Jag blev så rädd och ropade på henne. Helt övertygad om att hon var död. Jag ropade på henne och efter ett par sekunder sa hon ett svagt ja och öpnade det andra ögat också. Fy så otäckt det var. Jag blev så rädd att jag började gråta. 
Mot eftermiddagen tyckte vi dock att hon piggnade till lite. Eva och Thord åkte hem. Stefan hade åkt till jobbet vid lunch. Jag stannade kvar hos Inger. Till middagen hjälpte vi henne upp och hon fick i sig lite mat. Sedan satt hon i sin fotölj och slumrade medan vi såg på TV. Hon kändes mycket bättre. Men vid nio ville hon i säng igen. Vi hjälpte henne och jag sa att hon skulle ropa om hon behövde något.  Vi var helt slut efter dagen och gjorde oss klara för sängen vi också. Jag bäddade i soffan och lade mig. Efter en lång stund somnar jag i någon sorts dvala. Drömmer en massa och hör i min dröm någon ropa... Det tar ett bra tag innan jag fattar att det är mamma som ynkligt ropar på oss. Hon hade lyckats ta sig upp i sittande men inte mer och behövde gå på toa. Jag fick väcka Inger och vi hjälptes åt att få ut henne till toa. Hon var helt lealös. Ingen styrsel i kroppen alls. Jag fick hålla henne medan hon satt på toan. Sedan fick vi försöka baxa upp henne på rullatorn och få henne tillbaka till sängen. Vi fick bädda rent igen innan vi kunde få henne i säng igen. Det var så overkligt hur fruktansvärt dålig hon var. Vi borde ha ringt ambulans då. 
forts följer......

Kommentarer
Postat av: Marianne

Men fy vad jobbigt, stackars lilla mammsen. Mina tankar är med dig

2014-06-30 @ 17:08:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback