Nu bestämde vi oss för att vi inte längre ville ta ansvar för det hela, vi måste få hjälp. Hon ville fortfarande inte till sjukhus. Vi ringde sjukhusupplysningen som tyckte vi skulle ta henne till vårdcentralen! Hur då? Vi ringde hennes hjärtläkare som skrev ut henne sist hon låg inne. Han kunde inte hjälpa oss utan tyckte vi skulle ta henne till vårdcentralen eller närakuten. Vi försökte få reda på om det fanns någon jourhavande läkare som kunde komma hem. Var hittar man en sån. Vi försökte med vårdcentralen. Då fick vi en tid när dom kunde ringa upp oss: 12:10! Det kan vi inte vänta på. Vi försökte ringa närakuten, då kopplas man till sjukvårdsupplysningen! Tillbaka på ruta ett! Vi ringde tillbaka till VC. Nu kunde vi få bli uppringda vid 14. Så frustrerande. Mamma hade ett direktnummer till någon sköterska som vi ringde till, men återigen fick vi en ny tid som dom kunde ringa upp oss på. Denna gång 15,30. Då gav vi upp och gjorde det dom helst vill att man inte ska göra. Vi ringde 112 och beställde ambulans. Nu var mamma så allvarligt sjuk att det var det enda rätta (trots att hon inte ville), men om man inte är riktigt så sjuk hur i hela friden kan det få vara så jäkla svårt att komma i kontakt med en läkare. Ambulansen kom på 20 min. Ingen tvekan om att de skulle ta med henne. Inger och jag åkte efter i Ingers bil. Akuten var proppad med patienter och även personal. Det låg en doft av alkohol över hela lokalen. Lönehelg. Det blev en del väntan men sedan var dom otroligt grundliga och gjorde i stort sett alla kontroller man kan tänka sig. Alla var jättetrevliga. Det som tog längst tid var väntan på en plats på avdelning. Till slut fick hon en plats på Infektion, men innan dess skulle hon få göra en lungröntgen. När dom körde iväg henne till röntgen åkte Inger och jag hem. Vi var helt slut efter det senaste dygnets pärs. Stefan var på sin avslutnings/avtackningsfest med jobbet.

Alla prover visade att mamma hade bakterier i urin och i blodet. Hon hade fått blodförgiftning. Under några dagar låg hon isolerad på Infektion. Trist miljö då hon inte hade någon kontakt med övriga patienter eller såg några andra än den personal som kom in då och då. Som tur var sov hon mest då hon var så oerhört trött hela tiden. Inger valde att åka hem då vi skulle jobba och att sitta på sjukhuset var ju inte så kul. Mamma skulle ha åkt med Inger hem och flygot tillbaka den 10:e. Biljett var bokad och betald. Andra gången det händer. 

Nästan en vecka blev hon kvar på DS. Sista dygnet kom det in en kvinna i samma sal. Hon hade samma diagnos som mamma. Det visade sig att hon även legat på samma hjärtavdelning som mamma samtidigt som mamma. Hon sa att det varit så smutsigt på de två toaletter som fanns och att hon misstänkte att hon fått bakterierna via sina bensår då. Kvinnan var i 50 års åldern men var multisjuk och hade vätskande bensår och nu även rosfeber. Hemskt om det är så att de båda smittats på sjukhuset. Mamma fick inte åka direkt hem. Hon skulle först få tillbringa några dagar på geriatriken på Löwenströmska. På torsdagen flyttades hon dit med stora förhoppningar om att få hjälp med att komma igen. Bli lite stadigare, kanske få lite hjälp för sin onda rygg och höfter. Av det blev det inget! Hon fick en rullator för inomhusbruk och en duschstol. En massa tjat (tyckte hon) om att hon skulle ha hemtjänst. För övrigt inget. På söndag em hämtade vi hem henne