Jag vaknade när Sandra gick upp strax efter fyra. Slumrade och vaknade när jag hörde Sandras dubbdäck riva mot asfalten. Strax efter knackade det på min dörr. Först fattade jag inte vad det var men så knackade det igen och en ledsen Melker kom in. Han kunde inte sova. Jag gick in och lade mig brdvid honom och kliade honom lite på ryggen. Det tog ett bra tag innan han somnade. Då var det bara en kvart kvar tills min mobil skulle larma. Jag var så trött men det var bara att kliva upp. Jag väckte Stefan som fixade frukost medan jag gjorde mig i ordning. På väg till jobbet stannade jag till och köpte bröd och pålägg. Det var rätt skönt att vara tillbaka i vardagsrutinerna.   Strax före elva ringde det på min mobil. Okänt nummer! Det var en sköterska från pappas boende. Pappa var sämre och nu ville hon veta hur vi ställde oss till livsuppehållande vård? Skulle de försöka med återupplivning om hjärtat stannat. Skicka honom till sjukhus för livsuppehållande behandling? Jag blev alldeles paff. Inte kunde jag på stående fot fatta ett sånt beslut. Och absolut inte ensam. Jag bad om att få återkomma. Gråtande ringde jag till Eva för att få stöd. Hon tyckte absolut inte att vi skulle utsätta pappa för Det. Ingen livsuppehållande behandling och därmed dra ut på lidandet. Jag ringde mamma och Inger och alla var vi överens. Inget livsuppehållande under förutsättning att han inte har ont, har ångest eller på annat sätt lider i onödan. Jag fick uppfattningen att det var riktigt illa med honom. Jag slängde mig i bilen, hämtade upp mamma och vi åkte till Ärlinghem. Älskade lilla pappa. Han låg där i sin säng. Han hade svårt att hålla ögonen öppna och han rosslade när han andades. Han äter inte, orkar inte sitta uppe eller stå på sina ben. Han somnade hela tiden. Efter att ha pratat med sköterskan och personalen och konstaterat att det inte var någon akut fara så lämnade jag mamma där och återvände till jobbet. Det blev en jobbig eftermiddag med många tankar och oro. 

Jag pratade med mamma som sa att läget var stabilt men inte bra. 

På kvällen gick jag på bandet i 45 minuter. Jag var så trött och gick i säng rätt tidigt. Somnade men väcktes av en snarkare bredvid mig. Jag kände mig desperat. Jag behövde verkligen sova. Somnade om efter ett tag men väcktes igen av att snarkarens mobil plingade till. 6,10 startade klockradion. Pust