Natten till lördag vaknade jag två gånger av att någon sade mitt namn. En röst jag inte inte kände igen. En mansröst. Den sa mitt namn helt neutralt. Marianne bara. Inte uppmanande, bedjande eller så. Jag trodde först att jag snarkat och att Stefan sade åt mig. Men jag hade munnen stängd när jag vaknade och när jag frågade honom på morgonen så hade han inte gjort det.
Var det pappa som ville berätta att han kan tala igen? Jag skulle vilja tro det. I så fall vill jag att han kommer igen och pratar med mig. Jag skulle vilja fråga honom så mycket om hans senaste sju år. Åren sedan han blev sjuk och speciellt skulle jag vilja fråga om hans sista dygn.
Men det var nog i min dröm någon sa mitt namn. Även om det var så tydligt och jag vaknade av det. Pappa om du hör mig, kom gärna tillbaka och prata med mig. Jag lovar att inte bli rädd.