I torsdags var det dags för pappas begravning. På tisdagskvällen var vi upp till Dressman för att försöka hitta ett par byxor som gick runt Stefans svullna mage. Inte så lätt att prova kläder när man inte kan böja sig och dessutom har en kateterpåse fastsatt på benet. Men de första paret han provade gick bra. Dom var lite säckiga men gick i alla fall runt magen utan att trycka och var i perfekt längd. Jag hittade en liten koftjacka till mig på Lindex.

På onsdagen hade Stefan besök av en vän från gympan. Han kom och fikade och hade med sig en fin orkidé från alla gympakompisarna. Stefan måde bra. På kvällen tittade vi på Mästerkockarna när Stefan reste sig och gick in och lade sig. Han hade börjat må sämre. Han ropade på mig och ville ha en hink för han mådde illa. Helt plötsligt började även katetern lukta. Vilket den absolut inte gjort tidigare. Vi började misstänka urinvägsinflammation. Han hade frossa och feber. Jag började kolla på nätet och i de broschyrer han fått för att hitta symtom. Det stämde inte riktigt och Stefan började känna sig lite bättre så valde att avvakta. Torsdag morgon hade han ont i buken och struttade lite när han gick. Han vilade mycket och jag blev mer och mer nervös. Orolig över Stefan och nervös inför begravningen.

Jag fick hjälpa Stefan på med kläderna innan vi kom iväg till kyrkan. Stefan hade svårt att ta sig i och ur bilen. Han var vit i ansiktet. 

Det var så fint framme vid pappas kista. Mycket blommor runt kistan och hans foto uppe på den.

Klockan ett ringde kyrkklockan och begravningsakten startade. Organisten började spela Nocturne och då kom tårarna. Sedan blev det solosång av Ellinor Holm. Som en bro över mörka vatten. Och tårarana rann. Prästen pratade lite om pappa efter de stolpar vi givit honom. Lilla pappa, så älskad av familjen och omtyckt av grannar och vänner.

Nästa solosång av Ellinor var Håll mitt hjärta. Så vackert. Prästen läste en dikt som vi tyckte passade in på pappa. Ingen av oss skulle orka läsa den själv.

Defileringen runt kistan var lite jobbig. Som utgångsmusik spelades Time to say godbye.

Stefan mådde absolut inte bra och Micke körde honom hem medan vi andra gick in i församlingshemmet för att äta smörgåstårta och dricka kaffe. 

 

När jag kom hem låg han och vilade. Jag ville att vi skulle åka in men det ville inte han. Han hade fått en tid till urologen fredag morgon och ville vänta tills dess. 

Men det blev bara värre och värre och när han fick feber igen ringde jag till avdelningen han legat på. Dom rekommenderade oss att åka till akuten direkt. 

Då gav han med sig. Jag hjälpte honom på med kläder klädde mig själv och halv ett på natten satte vi oss i bilen och åkte till KS. Han hade stora problem att röra sig, ta sig i och ur bilen. På akuten fick han snabbt hjälp. Vi trodde att han fått stopp i katetern men så var det inte. Efter UL av buken kunde man konstatera att han inte hade mycket i blåsan heller. 

De tog prover och urin för kontroll. Han skulle röntgas då man misstänkte tarmvred, Jag var så trött att jag nästan inte höll ihop. En djävulsk dag. Först begravning och sedan ororn över Stefan och hans situation.

Vi bestämde att jag skulle åka hem och sova och om hans skulle få åka hem skulle han ta taxi. Jag började bli en riktig trafikfara och kunde inte vänta längre.

När klockan var halv tre lämnade jag Stefan och åkte hem. Det var så klart jättesvårt att somna men till slut fick jag ett par timmars sömn.

Klockan åtta vaknade jag när Stefan sms:ade att han var tillbaka på sin gamla sal och att det inte var tarmvred men att buken var blodfylld och han hade en kraftig urinvägsinfektion. Ev. kunde det bli aktuellt med ny operation. Jisses...kan det inte bara vara nog nu.

Några bilder från kyrkan: