Gud hjälpe oss....

...nu är jag inte troende så därifrån lär jag inte få någon hjälp.

Jag fattar inte vad det är för fel på biståndshandläggaren som har hand om pappa.
Hur fan kan hon vara så korkad att hon åker till honom och lägger fram två alternativ:
1. Han får stanna kvar på boendet tills mamma blir bättre.
2. Han får åka hem med mera hjälp.
Klart som attan att han vill åka hem!! Det fattar vi väl. Men det går inte just nu! Mamma är skadad och kan inte ta hand om sig själv riktigt.
Enligt biståndshandläggaren måste hon agera efter pappas vilja och påbörja förberedelserna inför hans hemgång på måndag förmiddag.
Pappa har afasi, är hjärnskadad och gör de mest tokiga saker ibland. Emellanåt får man för sig att han förstår allt, men det gör han inte. Nu har han enligt biståndshandläggaren sagt att han vill hem. Han har inte pratat sedan 11 oktober 2005! Men nu har han sagt att han vill åka hem! Halleluja ett mirakel måste ha skett. Mamma och vi som levt med honom nära förstår honom inte, vilket gör honom frustrerad och arg, men biståndshandläggaren har förstått att han vill åka hem och då måste det bli så. Man kan bli tokig!

Jag skickade ett mail till ansvarig i dessa frågor hos kommunen

Vi har genom biståndshandläggaren XXXXXXX fått veta att pappa kommer att skickas hem på måndag efter sina två veckors vistelse på Ärlinghem. Han har fått beviljat 2 månaders förlängning (trots att läkaren sa 3 mån) och rum finns. Lina var hos pappa igår och informerade honom om vilka val som fanns. Stanna eller åka hem med mer hjälp. Min pappa har haft en stor stroke med afasi och halvsidesförlamning som följd. Han har inte uttalat några ord förutom ja, även om han menar nej, sedan 11 oktober 2005. Nu säger Lina att han sagt att han vill åka hem.

Pappa kan inte klara sig själv. Han förstår ibland inte vad man säger. Han kan bli lynnig när mamma inte förstår honom. Det har hänt att han kastat saker emot henne eller spärrat in henne i ett hörn. Vi vet att detta hör till sjukdomen. Han kan inte larma själv. Han går på toaletten otaliga gånger varje dag då. Någon gång har mamma tvingats lämna honom en stund för att gå till doktorn eller uträtta ett ärende. Då har det hänt att han suttit på toaletten med avföring både här och där, även inne i munnen, när hon kommit tillbaka. På nätterna väcker han mamma när han kissat så mycket att sängen är våt och hon får gå upp och bädda rent. Detta har mamma hittills hjälpt honom med dom veckor han varit hemma. Nu har mamma som är 81 år själv svårt att klara sig pga. av en lårbensfraktur som inträffade onsdagen 23 februari och opererades 24 febr.

Hon har dessutom problem med hjärtat, är benskör och har artros. Mamma kommer att skrivas ut från rehab nu på förmiddagen och har beviljats viss hjälp för egen del.Hon kan inte ta hand om pappa också. Hemtjänsten för pappa har fungerat uruselt redan. Det händer att dom inte kommer alls eller så kommer dom när han inte är hemma. Massor av gånger har mamma fått göra det som hemtjänsten skulle ha gjort för att dom inte kommit eller kommit väldigt sent och pappa blir arg och frustrerad. Han har beviljats 30 min hjälp varje morgon för att sätta på stödstrumpor, kommer dom då kl. 10 så är hans ben redan så svullna att det blir svårt att få på strumporna och han får ont. Två dagar i veckan måndag/torsdag har han dusch. Då kan han få sitta i sina nerkissade blöjor och i nattkläder fram till 10 och några gånger ända till 10,30. Självklar blir han arg och frusterad det tror jag var och en förstår.

Pappa vill hem, självklart vill han det, men nu går det inte!

Han kan med sin skada inte förstå vidden av mammas problem. Det får inte ske, bara för att han sagt ja när han erbjudits hemgång med extra hjälp. Vi anhöriga säger absolut nej till det! Skickas han ändå hem, tar vi bort mamma hemifrån och hemtjänsten/kommunen får ta allt ansvar för honom. Annars är det risk för att detta blir mammas död.

Vi kan inte åka och träffa pappa förrän tidigast på måndag. Och vi kan inte ringa och prata med honom som Lina förslog till min syster. Han har afasi och kan alltså inte tala i telefon heller.

Jag hoppas verkligen att ni inser allvaret i att mot vår vilja skicka hem honom just nu

Med vänlig hälsning

Jag har ännu inte fått något svar.
Pratade också med mamma nyss. Ännu har ingen från hemtjänsten hört av sig till henne, trots att hon beviljats hjälp med undanplock och disk efter lunch bl.a.

Förstår din frustration.....stödjer dig och din familj fullt ut!

Det verkar som biståndshandläggarna har provision på att skicka hem folk. Har genom en bekant som är biståndshandläggare förstått att de räknar med att de anhöriga skall ta en hel del av jobbet!

Hör ni inget innan må förmiddag åk upp till kommunhuset och begär ett möte. Och gå ut i pressen, halvt har ni ju redan gjort det genom bloggen.



Tack och lov har mina föräldrar som är i samma plder som dina inga krämpor och problem men det kan hända vilken sekund som helst.



Styrkekramar till dig...!

Hej!

Ett tips bara! Ring hemtjänsten som brukar gå till dina föräldrar om vad dom tycker om idén om att din pappa ska hem! Jag tror inte att dom tycker idén är så där jättebra, för då kommer det ställas mycket högre krav på dom, för nu kommer dom vara tvugna göra ALLA småsaker som din mamma gör! HAr din mamma och pappa någon kontakt med distriktsköterskan, i såfall ta kontakt med den också om idén om att din pappa ska hem, och vad dom tycker om den idén!

Sen räknar säkert biståndshandläggaren med att ni systrar kan göra lite punkt insatser under veckan, men det gör ni klart för henne att ni har ett jobb att sköta!

Hoppas att det löser sig för er!

Kram

Tack för styrkekramarna, dom behövs verkligen.

Ja, man kan bli tokig på biståndshandläggaren. Jag trodde i min enfald att dom fattat något efter mitt mail, men icke.

Jag har varit bortrest över helgen och fick höra av mamma att biståndshandläggare hade ringt henne i fredags. När mamma sa att det inte gick att ta hem pappa fick hon till svar "det är väl hans hem också".

Dessutom frågade hon mamma om det var henne eller hemmet han ville hem till. Det är så oförskämt, oprofessionellt och okänsligt att man baxnar. Mamma oroar sig redan dag och natt över vad hon ställt till med genom att hon trillat och brutit lårbenet.

Hemtjänsten som varit och hjälpt mamma nu dom här dagarna och som också känner till pappa säger att det inte går att ta hem honom. Även distriktssköterskan som har hand om dem säger samma sak. Vi tänker inte ge oss. Vi vill så klart att pappa ska ha det så bra som det går. Men får mamma inte chans att tillfriskna kanske han inte kan vara hemma alls i fortsättningen.