Man ororar sig för barn och barnbarn och man oroar sig för sina gamla föräldrar.

Nu är mina barn och barnbarn väldigt skötsamma och har det bra men som mamma ororar man sig ju för att allt möjligt kan hända.

Mina föräldrar är båda gamla och sjukliga. Nu verkar tråkigheterna avlösa varandra och det känns riktigt jobbigt.

Jag vill ju ha dem kvar så länge det är möjligt men kan samtidigt tycka att det kunde räcka för pappas del nu.

Han ville verkligen inte avsluta sitt liv så här. Hellre skulle han köra in i en bergvägg sa han innan stroken slog till för 5½ år sedan. Nu sitter han mest och sover i sin rullstol. Vad är det för liv för en man som hela tiden pysslade med något innan stroken. Han kunde ju allt. Laga mat, baka, sy, tapetsera, klä om möbler, snickra, meka med bilar ja det mesta klarade han av. Det är så sorgligt.

Varje gång han hamnar på akuten kommer han hem med nya mediciner. Nu senast Seloken. När jag kollade upp dem står det att vanliga biverkningar (mer än 1 på 100) är trötthet. Dessutom skall man inte äta dom om man har astma, vilket han har.

Nu har vi beslutat att mamma inte ska ge honom dom.

Hellre ett kortare vaket liv än ett längre sovandes i sin rullstol.

Pappa sommaren 2000, några år innan den stora stroken slog till.

Nu så här efteråt så misstänker vi att han haft några mindre strokar (heter det så)

redan några år innan den stora.