.....och hittade de här bilderna.








Bilderna tog jag i Nice förra året i maj.
Vi hade varit i Toscana och bilat upp till Nice där vi skulle ta flyget hem efter ett par dagar.
Jag var ensam kvar på rummet medan Stefan skulle gå ner till en liten butik som vi sett alldeles intill hotellentrén.
Där skulle han köpa mackor till frukost åt oss.
Jag väntade och väntade men han kom inte. Efter en stund hörde jag utryckningsfordon och människor som tittade åt det håll där Stefan borde vara. Själv kunde jag inte se det från fönstret.
Utryckningsfordonen tonade bort och det verkade inte vara någon aktivitet där. Jag försökte ringa Stefan men upptäckte att hans telefon låg kvar på rummet.
Nu började jag bli ganska orolig. Funderade på att gå ut och leta efter honom, men vi hade bara en nyckel och det verkade inte som någon bra idé i fall han skulle komma tillbaka medan jag var ute. Så jag väntade vidare medan jag funderade på hur jag skulle ta mig till flyget och vidare hem om det hänt honom något.

Medan jag sitter där och funderar kommer det plötsligt en duva spatserande längs balkongräcket.
Jäklar vad rädd jag blev. Var det någon typ av tecken? Var det Stefan som försökte meddela sig med mig?
Den spatserade fram och tillbaka på det tjocka räcket innan den flög och satte sig på en gatlykta. Sedan kom den tillbaka igen.
Det var många tankar som flög genom huvudet på mig då.
Då hör jag nyckeln i låset och in kommer Stefan. Vilken lättnad. Så efterlängtad var det länge sedan han var.
Butiken vid entrén var stängd och han hade gått iväg för att leta efter någon annan butik att handla i. Han fick gå längre bort än han trott.


Här har Stefan kommit tillbaka och bjuder duvan på lite av det bröd som han köpt.