På torsdagen var vädret uruselt. Regn och blåst.
Fam. Åström åkte iväg för att leta efter cacher och Fam Öhlin-Ekwall åkte för att leta upp ett köpcentrum. Stefan och jag stannade hemma för att släppa in en representant från DanCenter som skulle komma på en gång för att kolla på våningssängarna i Åströmarnas rum. Ribborna från sängbottnarna var lösa och hade ramlat ner på barnen vid några tillfällen. Vi väntade och väntade. Städade undan, spelade spel och sorterade snäckor för att få tiden att gå. "På en gång" på danska är detsamma som om ett par timmar. När han kom konstaterade han bara att dom var trasiga och att det inte var så bra. Han tog med sig en ribba för att tillverka nya.
När han åkt tog vi bilen och åkte ner på stranden. Det var en konstig känsla att köra i sanden. Vi hade tänkt köra ända till Lökkens by men efter ett tag vände vi då sanden var väldigt lös. Det var inte många där och att köra fast kändes inte som någon bra idé. Sanden yrde ungefär som snö kan göra på vägarna under snöoväder.

 
Snäckorna efter sortering

I taket i det lilla rum som vi bara använde som förvaringsrum satt en fjäril som jag trodde var död. Vi tog ner den och satte på snäckorna. Då slog den ihop vingarna. Högst levande alltså så vi släppte ut den.

Fredagen visade sig vara ännu blåsigare än tidigare dagar. Dock sken solen. På eftermiddagen packade vi in oss i bilarna och åkte till Skagen. Vi irrade runt ett bra tag i Skagen för att hitta en parkeringsplats. Det var inte det lättaste visade det sig men till slut hittade vi två platser.
Vi gick in i staden och tittade lite innan vi tog oss till en Italiensk restaurang och åt lunch. Efter lunchen tog vi oss till "Grenen" som är den berömda sandbanken där två hav möts. Vi åkte med sandormen så långt norr ut som man kan komma i Danmark. Det speciella ljuset som man hört talats om var verkligen vackert.
Men det blåste något helt otroligt. Jag har aldrig varit med om något liknande. Sanden som yrde stack som tusentals nålar på mina bara ben. När vågorna från två håll möttes och sedan drog sig tillbaka gled sanden iväg under fötterna och det blev svårt att hålla balansen i vinden. Jag var livrädd för att tappa kameran. Det var otroligt mäktigt och vackert att vara där men det var också läskigt och smärtsamt. Stefan gick så långt ut man kunde medan jag stannade och fotograferade en bit närmare stranden. Vi stannade inte så länge. Synd att det blåste så fruktansvärt. Det hade varit mysigt att gå där en stilla och fin sommardag. Sandra Ö och Nicklas kunde tyvärr inte följa med ut. Dom gjorde ett försök men vinden tog andan ur Max trots att han satt i skydd i sin Babybjörn med ansiktet bort från vinden.


På väg mot Skagen. Som vanligt körde Sandra.


En otrolig hortenciarabatt.


Lunch på Italiensk restaurang.


Melker som älskar att posera ställde sig bredvid den lilla statyn och sa: Mormor ta ett kort!



 
Sandra och jag stannade till i en slaktarbutik för att köpa salami men gav upp efter en stund då det var otroligt många kunder före oss i kön.


Sandormen som tog oss ut till sanddynen.
(Bilden har jag lånat från en dansk resesida).


Stefan på väg ut på Grenen.

Här ser man hur vågorna möter varandra mitt på Grenen.


Vågorna som möts igen


Det var inte lätt att hålla balansen.



Lördag var hemresedag. Fam Åström hade bokat tidig färja och stack direkt efter frukost. Vi andra städade huset och lämnade igen nyckeln innan vi åkte till vår färja. Vi hade sådan tur att Max sov hela tiden medan vi städade. Duktigt barn...haha.

När vi lämnade Danmark sken solen och det var så gott som vindstilla. Tack för det Danmark!


Nästan framme i Göteborg och vi väntar på att få komma ner på bildäck.


Kan det vara Götaälvsbron vi passerar under?


I väntan på att vi ska lägga till känner Max på hur det är att ratta en bil. Med två biltokiga föräldrar kan man kanske inte vänta sig annat.
När vi kört i land följdes vi åt upp till Brahehus där vi tog en fika innan vi skiljdes åt. Fam. Öhlin-Ekwall åkte hemåt och vi fortsatte mot Linköping och Bestorp.