..var något av det roligaste jag varit med om. Det var roligt, spännande, pirrigt och så förbaskat roligt (men de kanske jag sa). Att jag skulle våga stå inför drygt 800 personer och sjunga det hade jag nog aldrig trott. Och inte dom som under min uppväxt talat om för mig att jag inte kan sjunga heller. Nu stod jag längst fram i min stämma och sjöng av hjärtats lust. Med hjälp av Caroline af Ugglas och Heinz Liljedahl kan jag nu sjunga. Caroline och Heinz, ni är mina nya idoler! Jag kanske inte har världens renaste sångröst och skulle nog inte platsa i Idol (kanske är lite för gammal också) eller Talang. Men jag kan absolut sjunga! Så det så! Jag skulle inte våga ställa mig ensam framför en publik och sjunga, men tillsammans med alla mina körkamrater i Uppsalakören var det inga problem. Jag vet inte hur många vi var i går men skulle väl gissa på drygt 250 st. Enligt mina anhöriga som kom och lyssnade så lät det jättebra även om dom inte alltid uppfattade texterna riktigt. Kan bero på att några låtar går väldigt snabbt. Min Mamma var stolt som en tupp (eller höna kanske) över oss. Hon tyckte att vi var så fina där vi stod och sjöng. Även om det inte är hennes musiksmak så var hon så nöjd och glad när vi åkte hem.
När vi sjungit klart samlades vi i familjen utanför Berwaldhallen och kom överens om att åka ut på Djurgården och fika innan vi skiljdes åt. Stefan försökte även få tag på A-M & E men dom hade inte mobilerna med sig och trots att vi väntade länge fick vi aldrig syn på dom.  Vi åkte till Biskopsuddens sommarcafé där vi drack kaffe och åt en härligt god (dyr) räkmacka. Vi satt och pratade en stund och bara njöt av vädret och våra mackor innan det var dags att ta sig hemåt. Mamma, Stefan och jag åkte hem. Mathilda och Melker åkte med Farmor och Farfar där dom skulle var över natten. Innan Mathilda hoppade in i bilen fick jag en riktigt lång gosig kram av henne. Hon brukar aldrig vilja kramas men nu ville hon inte släppa mig. Skruttan. Mormorhjärtat svämmar över av lycka. Sandra och Micke skulle på R.E.A på börsen och Sandra och Nicklas skulle på Joe Labero på Cirkus. Vi var så glada att vi tackat nej till Joe Labero när vi blev erbjudna biljetterna, för vi var så trötta. Trots att vi inte varit nervösa inför konserten så blev det väl en del anspänning som nu släppte. Väl hemma drack vi lite kaffe och slumrade till på uteplatsen. Sedan drog vi på oss gympaskorna och åkte hem till Sandra och Nicklas för att ta ut Ronja på en promenad. Hon blev så glad när vi kom att hon ylade och inte visste till sig av lycka. Vi tog en 40 min promenad i den fina försommarkvällen. Dom bor otroligt fint våra barn, med vacker omgivning och fina promenadvägar. Nicklas har alltid velat bo så. Jag är så glad att han kunnat förverkliga det.
Kvällen blev slö! Vi satt i vårt uterum och kollade på TV hela kvällen. Det var så himla skönt. Jag hade nog kunnat sova där om jag haft en säng.
Sammantaget var detta en av det härligaste dagarna i mitt liv.