Varför drömmar man så konstiga saker. Varför kan man inte drömma så som det skulle vara i verkligheten?
T.ex. natten till söndag drömde jag:
Jag skulle åka och lämna något till Sandra, kommer inte ihåg vad det var.
Jag tog då vår husbil (som vi inte har och aldrig haft). I den låg Stefan och sov. Vi åkte iväg mitt i natten och kom till Stationsgatan som ligger mitt i samhället. Där skulle jag ha svängt vänster, men eftersom det var så mycket snö (trots att det var sommarljust på natten) så kanade bilen bara. Jag bestämde mig för att fortsätta köra en bit till och vända. Vägen såg delvis ut som den gjorde för 15-30 år sedan (beroende på vilken sida av vägen man tittade på). Längs med vägen fanns en massa undomar som varit på krogarna och nu stod och kastade snöboll på allt och alla. Där jag valde att vända stod en traktor som hade kört fast i det snöfyllda diket. Jag vände i alla fall och kom till slut ner till det hus där Sandra med familj befann sig. (Där min syster Evas första lägenhet ligger). Sandra, Micke och barnen bodde i ett rum. Vi knackade på och dörren öppnades av två killar som Stefan kände igen från sin uppväxt. Det visade sig att det fanns två rum innanför den gemensamma dörren. I det ena bodde killarna och i det andra bodde Sandras familj. Jag blev alldeles chockad. Dom hade ingen möjlighet att laga mat heller. Jag frågade varför dom inte sökte en lägenhet i stället. Men Sandra sa att dom inte kunde det. Vet inte om det berodde på att dom helt plöstligt fått ekonomiska problem eller nåt (i drömmen alltså).
När vi åkte därifrån sa jag till Stefan att så där kunde dom ju inte ha det. Dom får i alla fall komma och äta alla måltider hos oss. Sedan körde jag rakt över den plantering som skiljer vägen utanför huset från vägen som passerar stationen. Där vaknade jag. 
Varför kunde jag inte bara drömma att jag går gångvägen och trappan ner till Sandras hus och sedan går och lämnar det jag ska lämna.
Konstigt.