..var hos Pappa igår. Han satt med hängande huvud i rullstolen precis innanför dörren när hon kom. Han började gråta och till sist hyperventilerade han. Mamma blev orolig och gick och frågade personalen om han var dålig. Men dom hade inte märkt något. När hon kom tillbaka till hans rum hade han lagt sig i sängen och ville inte följa med henne till matsalen för att titta på ett dansuppträdande. Det är bl.a. fd grannar som är med och dansar. Efter ett tag ändrade han sig i alla fall och kom med. Enligt Mamma såg det ut som om han uppskattade det. Mamma hade pratat med några av de boende, de har försökt prata med Pappa men det går ju inte, han blir så oerhört ensam. Det är så sorgligt så att jag blir gråtfärdig. Mamma mår så dåligt när hon hälsar på honom. Känner det som om hon sviker honom genom att lämna honom där i 2-veckorsperioder. Men det finns ingen annan lösning på det hela. Hon orkar helt enkelt inte. Hennes hjärta, rygg och nacke är i allt för dåligt skick. Åh, om det fanns något man kunde göra!
Titt som tätt kommer sorgen över mig när jag tänker på Pappa nu och Pappa för ett drygt år sedan. En himmelsvid skillnad. Det skär i hjärtat.



(Växlande molninghet +6)