I går begravdes min äldsta farbror. Pappas bror Stig skulle ha fyllt 90 år men dog 15 dagar innan. Han dog av Stroke. Nu har minst tre stycken på Pappas sida drabbats av stroke. Jag var lite orolig inför begravningen. Dels skulle jag hitta till kyrkan själv, dels var jag orolig för Pappas reaktion. Tänk om han bara skulle vägra att följa med. Vad gör vi då? Han kan ju inte lämnas ensam hemma. Då hade Eva och jag fått åka själva. Men det ville jag inte. Jag ringde till Mamma på morgonen och hörde hur det var. Pappa var ledsen och ville inte äta något. Shit, tänk om det går åt skogen nu. Strax innan jag skulle åka ringde jag och talade om att jag var på väg. Jag ska bara ta på Pappa jackan så kommer vi ner sa Mamma. Jag fick stå ett bra tag och vänta utanför huset innan dom kom. Då var jag också övertygad om att han inte ville åka med. Men till slut kom dom. Stefan hade programerat GPSn åt mig och Mamma trodde att hon kunde vägen. Vi var där för 1½ år sedan men då körde Pappa.  Att hitta var inga problem, och tvekade jag någon gång visade Pappa mig genom att ta tag i ratten. hmmm inte så lämpligt kanske men nu gick det bra i alla fall. På plats i kapellet var Pappa lite ledsen igen. Det kanske delvis berodde på att vi träffade hans brorson med familj. Senast vi sågs var på begravningen för 1½ år sedan. Själva förättningen gick bra även om det blir lite känslosamt, men Mamma gick med Pappa fram till kistan och dom lade varsin ros på den. Då blev jag lite ledsen. Pappa i sin rullstol efter en Stroke, vid kistan där hans sista bror ligger efter att ha dött av stroke. Det var sorgset att se.
Efter begravningen åt vi smörgåstårta och drack kaffe. Det var trevligt om man kan säga så i en sån är situation. Vi får väl se när vi nästa gång kommer att träffa min kusin med familj. Förmodligen vid nästa begravning. Så illa är det tyvärr.
Väl hemma tog jag hand om lite tvätt innan jag helt utan förvarning fick fruktansvärt ont i min högra tumme. Efter en stund kunde jag inte göra någonting med höger hand. Det gjorde så fruktansvärt ont. resten av fingrarna började domna lite och det gjorde ont upp i armen. Jag tog för givet att det var lederna. Jag har ju haft ont i yttersta leden på pekfingrarna ett tag. Jag har börjat äta nyponpulver för att försöka hejda det. Nu gjorde det ont i den leden som sitter precis där tummen går ihop med handen och i den leden där handen övergår i handled. Att vrida handen med handflatan upp var helt omöjligt, så ont gjorde det.
När jag berättade för Sandra sa hon att det måste du kolla upp, det kan ju vara en propp! Då blev jag rädd. Det hade jag inte tänkt på. Stefan sa också att jag kanske borde åka till akuten. Men jag ville vänta till i dag. Jag tog en magnecyl och sov på saken. I dag är det mycket, mycket bättre. Jag har fortfarande ont, men inte på långa vägar som igår. Skönt.
När jag berättade för Mamma om min värk sa hon direkt: Jasså har du också fått det nu. Det är samma som Eva och jag har. Jaha... ytterligare ett otrevligt arv alltså. Tack, tack! Nu kan ni får göra mig arvlös, åtminstone vad det gäller sånt! 
På kvällen var vi och handlade lite mat och passade på att köpa Melkers julklapp. En snowracer, undrar om det finns hjul att montera på den. Någon snö verkar det ju inte komma här.
Då har vi fixat bada barnens julklappar nästan en månad för jul. Det har aldrig hänt förut. Nu är det bara resten kvar.....