Vårdplanering
Onsdag 1 februari 2006. Ny månad och nya dagar att fylla. Det är ovanligt varmt för att vara februari. Jag hade 7,5 grad varmt i bilen på väg till jobbet.
Pappa har nu varit sjuk i 16 veckor. Visst har det gått framåt men inte alls så mycket och så fort som man vill. Alla som "kan" det här säger att det gått väldigt kort tid ännu. Men vi tycker att det gått väldigt låååång tid. Nu när Pappa kommit till korttidsboende var det dags för vårdplanering igen. Den biståndsbedömmare som vi träffade förra gången hade slutat och den som kom nu verkade mycket bättre. Vi tyckte nog att vi fick ut rätt mycket av detta mötet. Mamma har rätt till samma hjälp hemma när Pappa kommer hem på permission som om han bott hemma. Hon kommer att få den hjälp hon anser att hon behöver. Viktigast är det på morgonen med morgontoaletten och påklädning samt på kvällen med sänggåendet. Resten kan vi klara tillsammans tills vidare. Mamma fick också ansöka om växelvård. dvs att Pappa kommer att vistas hemma en vecka och på vårdavdelning en vecka. Dom ska också få ett larm inmonterat så att det bara är att trycka på det när dom är i behov av hjälp. Det känns jättebra med tanke på Mammas hjärtproblem. Pappa tyckte nog att det var jobbigt att sitta och lyssna på oss när vi bestämmer hur hans framtid ska se ut. Vi pratar ju om honom över hans huvud och han kan inte säga vad han själv vill eller tycker. Det är så sorgligt. Efter ett tag rullade han iväg. Vi pratade vidare en stund. När vi sedan kom till Pappas rum satt han där ensam med ryggen vänd mot garderoberna och tittade in i väggen. Så ensam och övergiven. Dom andra som bor där satt inne i deras matsal och fikade och lyssnade på musik samtidigt som en ur personalen stod och strök. Det såg så hemtrevligt ut men där ville inte Pappa vara. Jag kan på sätt och vis förstå honom. Han kan ju inget säga och blir det för mycket ljud blir han bara trött.
Personalen berättade att han varit väldigt ledsen dagen innan. Han hade gråtit i 30 min pga svåra smärtor i den förlamade sidan. Nu hade dom återigen satt in smärtstillande så i dag var det bättre.
Efter mötet var jag tvungen att åka tillbaka till jobbet. Jag kramade om Pappa och lämnade dem. Samtidigt försökte Eva att locka ut honom till dom andra. Eva och Mamma skulle också åka hem. Tidigare på förmiddagen var dom i Uppsala för kontroll av Mammas hjärta. Det såg väl efter omständigheterna bra ut.
Sedan hade dom ätit lunch med Pappa så nu var det dags att vända hemåt. Eva har ju en bit att åka. Pappa ville i alla fall inte in till dom andra så personalen hjälpte honom i säng så att han fick vila i stället.
På vägen ut stötte Mamma och Eva ihop med en av Mammas gamla arbetskamrater och hennes dotter. Hon bor i en lägenhet i äldreboendet. Dom undrade om dom inte skulle följa med upp och titta hur fina lägenheterna är. Mamma har varit väldigt skeptisk till att flytta dit. Men nu blev hon positivt överraskad över hur fint det var. När dom kom hem ringde Mamma mig och berättade hur bra det verkade att bo där. Jag lovade att ringa biståndsbedömmaren och höra hur man gör för att eventuellt få en lägenhet där.
Efter några försök fick jag tag henne och bad henne att ansöka om en lägenhet för Mamma och Pappa där. Det kan ta ett tag eftersom det inte finns så många och det är inte ofta någon lämnar lägenheterna innan de dör. Men vi håller tummarna för att dom så småningom får en lägenhet där. Det skulle underlätta för oss alla. Vi skulle känna oss mycket tryggare eftersom Mamma också skulle få hjälp snabbare om något inträffar.
Efter jobbet åkte jag till Maxi för att handla lite småsaker till jobbet. Sedan bar det av hemåt. I väntan på att Stefan skulle komma från spinningen gick jag drygt 4,5 km på gåbandet medan jag tittade på TV. Där lagade dom en soppa som såg jättegod ut, Toscansk bönsoppa. Den ska jag nog prova någongång. När Stefan kom åt vi lite middag innan vi tittade på Let's Dance back stage. Sedan gjorde jag matlådor till morgondagen: Lövbiffar fyllda med lök, pepparrot och fransk senap. Till det potatisklyftor och brytbönor.
Sist hann jag med att stryka lite innan det var dags att hoppa i säng.
Gud, vad det är skönt att slippa bokföringen och all den oro och ängslan som det förde med sig.
Pappa har nu varit sjuk i 16 veckor. Visst har det gått framåt men inte alls så mycket och så fort som man vill. Alla som "kan" det här säger att det gått väldigt kort tid ännu. Men vi tycker att det gått väldigt låååång tid. Nu när Pappa kommit till korttidsboende var det dags för vårdplanering igen. Den biståndsbedömmare som vi träffade förra gången hade slutat och den som kom nu verkade mycket bättre. Vi tyckte nog att vi fick ut rätt mycket av detta mötet. Mamma har rätt till samma hjälp hemma när Pappa kommer hem på permission som om han bott hemma. Hon kommer att få den hjälp hon anser att hon behöver. Viktigast är det på morgonen med morgontoaletten och påklädning samt på kvällen med sänggåendet. Resten kan vi klara tillsammans tills vidare. Mamma fick också ansöka om växelvård. dvs att Pappa kommer att vistas hemma en vecka och på vårdavdelning en vecka. Dom ska också få ett larm inmonterat så att det bara är att trycka på det när dom är i behov av hjälp. Det känns jättebra med tanke på Mammas hjärtproblem. Pappa tyckte nog att det var jobbigt att sitta och lyssna på oss när vi bestämmer hur hans framtid ska se ut. Vi pratar ju om honom över hans huvud och han kan inte säga vad han själv vill eller tycker. Det är så sorgligt. Efter ett tag rullade han iväg. Vi pratade vidare en stund. När vi sedan kom till Pappas rum satt han där ensam med ryggen vänd mot garderoberna och tittade in i väggen. Så ensam och övergiven. Dom andra som bor där satt inne i deras matsal och fikade och lyssnade på musik samtidigt som en ur personalen stod och strök. Det såg så hemtrevligt ut men där ville inte Pappa vara. Jag kan på sätt och vis förstå honom. Han kan ju inget säga och blir det för mycket ljud blir han bara trött.
Personalen berättade att han varit väldigt ledsen dagen innan. Han hade gråtit i 30 min pga svåra smärtor i den förlamade sidan. Nu hade dom återigen satt in smärtstillande så i dag var det bättre.
Efter mötet var jag tvungen att åka tillbaka till jobbet. Jag kramade om Pappa och lämnade dem. Samtidigt försökte Eva att locka ut honom till dom andra. Eva och Mamma skulle också åka hem. Tidigare på förmiddagen var dom i Uppsala för kontroll av Mammas hjärta. Det såg väl efter omständigheterna bra ut.
Sedan hade dom ätit lunch med Pappa så nu var det dags att vända hemåt. Eva har ju en bit att åka. Pappa ville i alla fall inte in till dom andra så personalen hjälpte honom i säng så att han fick vila i stället.
På vägen ut stötte Mamma och Eva ihop med en av Mammas gamla arbetskamrater och hennes dotter. Hon bor i en lägenhet i äldreboendet. Dom undrade om dom inte skulle följa med upp och titta hur fina lägenheterna är. Mamma har varit väldigt skeptisk till att flytta dit. Men nu blev hon positivt överraskad över hur fint det var. När dom kom hem ringde Mamma mig och berättade hur bra det verkade att bo där. Jag lovade att ringa biståndsbedömmaren och höra hur man gör för att eventuellt få en lägenhet där.
Efter några försök fick jag tag henne och bad henne att ansöka om en lägenhet för Mamma och Pappa där. Det kan ta ett tag eftersom det inte finns så många och det är inte ofta någon lämnar lägenheterna innan de dör. Men vi håller tummarna för att dom så småningom får en lägenhet där. Det skulle underlätta för oss alla. Vi skulle känna oss mycket tryggare eftersom Mamma också skulle få hjälp snabbare om något inträffar.
Efter jobbet åkte jag till Maxi för att handla lite småsaker till jobbet. Sedan bar det av hemåt. I väntan på att Stefan skulle komma från spinningen gick jag drygt 4,5 km på gåbandet medan jag tittade på TV. Där lagade dom en soppa som såg jättegod ut, Toscansk bönsoppa. Den ska jag nog prova någongång. När Stefan kom åt vi lite middag innan vi tittade på Let's Dance back stage. Sedan gjorde jag matlådor till morgondagen: Lövbiffar fyllda med lök, pepparrot och fransk senap. Till det potatisklyftor och brytbönor.
Sist hann jag med att stryka lite innan det var dags att hoppa i säng.
Gud, vad det är skönt att slippa bokföringen och all den oro och ängslan som det förde med sig.
Kommentarer
Trackback