Tisdag 18 oktober.
En vecka sedan Pappa blev sjuk.
I natt sov jag bra. Jag har nog inte rört mig speciellt mycket (sängen var inte så stökig) så förmodligen ligger jag ändå ganska spänd. Jag kom sent i säng ca: 23:30 och klockradion slog igång 5:50. Så jag var TRÖTT!
Mamma ringde just och berättade att  Pappa idag blir  flyttad till Löwet. Åh vad skönt! Det blir så mycket lättare att åka till honom då. Hoppas att det vänder nu och att han får den rehabilitering som finns att tillgå. Eva är hos honom nu och följer med till Löwet. Mamma och jag åker dit efter jobbet. Jag skulle ju inte ha åkt idag men, nu vill jag ju se hur han kommer att få det där.
Senare..
Jag har inte varit hos Pappa idag, det blev knas med allting. När Eva och Chr. kom upp på Danderyd höll en fotvårdare på att ta hand om Pappas fötter. Eva kunde se att Pappa hade fruktansvärt ont i magen. Hon försökte få tag på personal, men enligt fotvårdaren satt dom i möte. Det struntar jag i sa Eva, Pappa måste på toa. Han hade så ont att han jämrade sig. Lilla Pappa. Samtidigt var patienten i sängen bredvid på väg ur sängen. Men han är så dålig att han inte kan gå ur sängen. Eva fick hålla kvar honom medan Chr. höll Pappa i handen och fotvårdaren letade efter personal! Skrämmande! Pappa fick till slut komma till toan och allt löste sig. Rätt som det var kom läkaren och meddelade att Pappa skulle flyttas till Löwet. Eva stod som ett frågetecken. Vet Mamma om det frågade hon. Nej dom håller nog på och ringer henne nu, fick hon till svar. Sedan steg det in en svartmuskig, rökluktande man i rummet och och rabblade Pappas namn. Ja det är min Pappa sa Eva. Hade dom trott att han skulle kunna svara själv. Vilken jäkla tur att Eva var där. Dom satte honom i en eländig rullstol med dåligt stöd för ryggen. Eva fick sitta och hålla emot under hela färden från Danderyd till Löwet. Pappa var helt slut när dom kom fram. Mamma och J tog emot dem vid stora entrén. Sjuktransportens förare (den svartmuskige) började att dra ut rullstolen när J fick se att Pappas förlamade arm hängde ner vid sidan om stolen och höll på att hamna i hjulet. J blev så arg att han tog över rullstolen och sa JAG kör. Han rullade med tårarna rinnande, sin älskade Morfar mot avd. 82. Det var första gången som han träffade Morfar sedan han blev sjuk. J blev chockad över hur illa det var med Morfar.
Pappa var stressad, orolig, förtvivlad, ledsen och besviken. Hjärtat rusade och blodtrycket steg. Han hade kanske trott att han skulle få komma hem. Vi vet ju inte. Han vägrade att ta ögonkontakt med Mamma. Eva och Mamma försökte förklara för honom att det var för hans egen skull och att han skulle få träna upp sig för att sedan komma hem. Men vad förstår han? Om vi bara visste. Tror han att vi dumpat honom på långvården? Nej, nej älskade Pappa det skulle vi aldrig göra.
Dom blev väldigt väl emottagna på avdelningen. Dom fick kaffe och bulle och alla var jättetrevliga. En gammal klasskamrat och granne till mig jobbade där, det hade vi ingen aning om. Pappa var så orolig att Eva bad att han skulle få lite lugnande. Mamma kunde ta bussen hem och Eva & Thordan kunde åka hem till sig.
I morgon åker Mamma, Sandra och barnen upp på dagen. Sedan åker jag upp vid halv 4. Hoppas att det går bra med Sandra och barnen. Sandra är så känslig och gråter så lätt. Och att se sin älskade Morfar så hjälplös är svårt. Speciellt när han varit så glad, pratsam och aktiv för bara drygt en vecka sedan. Omigen Pappa ge inte upp! Vi är många som älskar dig och inget hellre vill än att du blir bättre och kan komma hem till Mamma igen.
Jag som inte ens är troende ber, varje kväll när jag lagt mig, en bön för att Pappa ska bli bättre.