I dag är det lite varmare igen. Blåsten har minskat och det regnar lite lätt. Tog bilen till jobbet eftersom jag ska till Pappa efter jobbet.
Stefan och jag åkte till Löwet strax före 17,30. När vi kom dit mötte vi en sköterska som sa att Pappa satt i dagrummet och tittade på TV!  -VA! hojtade jag. Ja, han har läst tidningen också fortsatte hon. Oj vad lycklig jag blev. Det var lite lättare steg in på avdelningen. Vi lade av oss våra jackor vid Pappas säng och gick vidare in i dagrummet och mycket riktigt där satt han framför TV:n. På bordet framför honom låg en dagstidning och hans glasögon!! Är det ett stort steg framåt? Hoppas, hoppas! Han verkade glad när vi kom. Han kramas och kramas. Han vill hålla hårt i handen och han pussar på den. Även Stefan får en massa kramar och får hålla Pappa i handen. Det är lite svårt att hitta på saker att prata med honom om, man får ju inga svar och vet inte hur mycket han uppfattar. Jag berättade att Inger skulle komma i morgon och stanna till söndag. I bland verkar det som om han är med, men sen far blicken iväg och han försvinner bort. Medan vi var där fick han kaffe och bulle. Jag märkte att han verkade trött på att sitta uppe, så jag sa till personalen som lovade att komma när han fikat färdigt. När han kom ner i sängen ville han hålla mig i handen. Han kramade den hårt tills han somnade. När han somnat in djupt släppte jag taget och lade hans hand på hans mage, men då vaknade han till och tog ett nytt grepp. Till slut somnade han djupt. Då bestämde vi oss för att smyga ut och åka hem. Vi gick och sade till sköterskorna att vi skulle åka hem och att Pappa sov djupt. Det kan jag förstå sa en av dem, han har suttit uppe länge i dag. Jag frågade om Pappas tidningsläsande, om det verkade som om han verkligen läste. Hon sa då att ja han bläddrade i alla fall i tidningen precis som man brukar. Lite lättare till sinnet lämnade vi Löwet och åkte hem. Vi stannade till på Grillen och köpte med oss hamburgare hem. Usch det har blivit lite mycket snabbmat den senaste tiden. Inte bra!
När jag ätit ringde jag upp kvinnan (EH) som min arbetskamrat tipsat om. Hon var mycket trevlig och pratsam. Vi pratade i nästan 1 timme. Hennes man hade fått en stroke för 4 år sedan. Han var då 63 år. I dag kan han gå med käpp kortare sträckor. Han är fortfarande lam i höger hand och han kan inte tala. I många stycken är han ett litet barn, inte alls samma människa som innan stroken.