Vaknade 06,50 efter en hemsk natt. Hade jättemycket dubbelslag och rytmnrubbningar i hjärtat. Jag blir tokig på det. Jag blir ju så himla rädd. Oron inför dagens möte är förmodligen den stora boven den här gången. Måste ringa företagshälsovården för att få mer blodtrycksmedicin. Får väl ta upp min oro för hjärtat med doktorn då. Ringde som vanligt Mamma för att höra om hon sovit och som vanligt hade hon sovit oroligt. Hur länge orkar hon med detta? Oron för Mamma finns där hela tiden. I dag är det sex veckor sedan Pappa blev sjuk.
I dag är det grått och mulet. Lite, lite snö på backen och runt nollan.
Har berättat för Bosse om min oro för Pappa, Mamma och mig själv. Och att det är väldigt jobbigt just nu. Han verkar förstå och det känns skönt. Vore hemskt om arbetsgivaren började tjafsa om att man sticker ifrån ibland.
14,30 åkte jag till Löwet för att vara med på mötet om Pappas fortsatta vård. När jag kom dit mötte jag Eva på väg ut ur Pappas sal. Hon berättade att Mamma och Pappa satt i ett Tv-rum och väntade på alla som skulle vara med. Hon berättade att dom hade pratat med läkaren och sjukgymnasten och att dom skulle stödja oss ang. att Pappa inte kan komma hem i det skick han är just nu. Mamma har ju varit mest orolig över att behöva sitta och säga det inför Pappa. Nu skulle läkaren göra det i stället. Det var ju bra. Jag la i från mig min jacka vis Pappas säng och gick bort till dom andra.Pappa såg ganska pigg ut trots att han varit i väg på en totalt onödig resa till Danderyd. Det enda dom gjort där var att kolla hans blodtryck och frågat hur han mådde. Blodtrycket kunde väl sköterskorna på Löwet kunnat fixa och meddela Danderyd och svar på frågan hur han mår kan han ju inte svara på. Mamma ska säga till om att han inte ska vara med i försöket längre. Det känns rätt meningslöst och är bara jobbigt för Pappa.
Efter en stund kom Kommunens biståndshandläggare, en sköterska, läkaren och sjukgymnasten. Läkaren gick i genom vad som hänt Pappa och nuvarande status. Han sa att Pappa var klar för utskrivning per omgående men att han inte kunde skickas hem. Han fick medhåll av sjukgymnasten. Bra.
Biståndshandläggaren ställde lite frågor om hur Mamma och Pappa bor. Och berättade lite om eventuellt korttidsboende för Pappa. Hon berättade också att om han kommer på ett korttidsboende finns det ingen rehabilitering! Det är så märkligt. I kommunen finns ett Stroketeam som ligger under Landstinget. Om Pappa kommer hem till lägenheten så kan dom komma och träna honom, men om han kommer till ett korttidsboende så kan dom inte komma dit och träna honom. Trots att det inte finns någon rehabilitering där. Vad spelar det för roll vart han bor? Om han har rätt till deras hjälp borde det ju inte spela någon roll om dom går hem eller till kortidsboendet. Men det är för att det är Landstinget mot Kommunen. Man kan ju bli galen. Det är ju Sverige! Och i slutänden är det ju samma kassakista som pengarna tas ur. Hur som helst, det finns inga platser i Kommunen nu och han får stanna på Löwet och ta del av träningen. Dom har haft patienter kvar där i upp till 3 månader. Hoppas att det dröjer innan han behöver flytta.
Pappa blev väldigt stressad under mötet och Eva fick sitta och hålla honom i handen. Lilla Pappa, tänk om du kunde säga vad du själv vill och vad du tycker. Efter mötet gick vi tillbaka till Pappas rum, där vi satt en stund och pratade. Vid fyrasnåret åkte vi hemåt. Pappa rullade sig ut till matsalen där det strax skulle serveras middag. På vägen hem stannade vi till på Plantaget och Mamma köpte några julstjärnor. Sedan åkte vi hem till Mamma och drack lite te och åt en macka. Vid sju åkte Eva och jag hem.
En stund efter jag kommit hem ringde Eva. Hon var så fundersam över Mamma och hennes reaktioner på det som hänt och på vad som kommer att hända. Man får inget riktigt grepp om hur hon vill ha det eller hur hon känner och tänker. Jag lovade att jag skulle försöka prata med Mamma och ta reda på vad hon verkligen vill.
Sedan ringde jag Inger. Vi diskuterade också Mammas reaktioner. Man kan konstatera att hon inte mår bra. Hon har så svårt att visa sina känslor och bär allt inom sig. Inger tänker komma upp hit den 14-19 december. Jag lovade att Stefan skulle boka en resa åt henne så fort han kom hem.
Hämtade Stefan på Arlanda 21,00. Han bokade en resa åt Inger. Tyvärr blev det lite dyrare när man bokar så nära inpå. Men vi får väl dela på kostnaden. Ska bli skönt när hon kommer.