Disigt, grått och 5-6 grader varmt. Gick till jobbet idag.
Ännu en natt med dubbelslag och oroligt hjärta. Jag känner inte av det förrän jag lägger mig ner för att sova. Och jag vet ju att det blir värre ju mer jag tänker på det. Men hur ska jag göra för att inte tänka på det. Det är så jäkla läskigt. Och just nu är jag ju ändå räddare än jag varit förrut när jag haft samma problem. Det blev hur som helst inte många timmars sömn. Så jag är ganska seg idag. I eftermiddag åker Mamma, Stefan och jag upp till Pappa. Hoppas att han är pigg idag. Vi ska också åka till Stinsen för att hämta Mammas byxor som kommit nu.
Stefan och Mamma hämtade mig på jobbet 13,15 och vi åkte till Löwet.  Pappa låg och sov när vi kom, men vaknade så fort vi pratade med honom. Han var ganska trött men verkade ändå glad när han såg oss. Vi försöker prata med honom, men det är inte lätt. Vad ska man hitta på att säga när han inte kan svara eller ge någon respons på det man säger. Det blir lite av en monolog. Ibland verkar han ju vara med på det man säger och så plötsligt är han helt borta. Det är mycket svårt att hantera tycker jag. Men när Mamma frågade om han kom ihåg att Mathilda hade läst saga för honom tidigare i veckan så lät det som om han sa: Jasså det.  När vi varit där ett tag började han sucka tungt och grimasera. Vad vi förstod hade han ont i sin mage igen. Stackars lilla Pappa som inte kan tala om vad det är som tynger honom. Jag gick för att fråga någon i personalen om han varit på toa idag. Jag hittade en läkare som satt vid ett skrivbord. Jag förklarade vem jag var och vad jag undrade över. Han visste inte om Pappa skött sin mage just i dag men han rabblade upp en massa medeciner som han fick för sina tarmfickor och för att hålla magen i trim. Han sa att han skulle kolla med sköterskorna hur det var med toa-besök. Han sa också att han tyckte att Pappa blivit avsevärt mycket bättre i sitt högra ben, men att höger arm var oförändrat förlamad och talet i stort sett obefintligt. Det var ändå jätteroligt och positivt att höra att dom tycker att det gått framåt. Kämpa på Pappa.
Jag gick tillbaka till Pappa och berättade vad doktorn sagt om hans ben, det andra sa jag inget om. Nu tar vi bara fasta på det positiva. Så det så!
Efter en stund kom sjukgymnasterna för att träna Pappas gång. Dom tog upp honom ur sängen och satte honom i rullstolen. I den sparkade han sig själv ut till tränningsbarren. Sjukgymnasterna hjälpte honom upp i stående och höll enn stadigt tag i var sida om honom. Sedan gick han sakta framåt längs barren. Det blev ca 4-5 m. Sedan satte han sig i den framkörda rullstolen och sparkade sig bakåt igen. När dom sa åt honom att resa sig upp verkade det som om han inte förstod vad han skulle göra. Efter ett tag reste han si i alla fall upp igen och gick ännu en gång längs barren. detta upprepades ytterligare en gång. Det var härligt att se att det faktiskt går framåt. Inte visste man för en månad sedan att man skulle bli så himla glad av att se Pappa gå 4-5 m! Märkligt hur snabbt allt kan förändras.
Efter hans träning stod Stefan och jag och pratade en liten stund med den ena sjukgymnasten. Sedan gick vi tillbaka till Pappas rum. Nu var han så trött så han fick hjälp att komma i säng igen. Vi stannade en liten stund till innan vi kramade honom adjö för att åka hem. Usch, det är lika jobbigt varje gång att lämna honom. Han ser så ledsen ut. Men vi åkte i alla fall hem något mer optimistiska.
På vägen hem stannade vi på Maxi och handlade lite innan vi åkte och släppte av Mamma hemma hos henne. Jag sov så himla dåligt i natt så jag var riktigt trött nu. För att klara av att vara vaken hela kvällen kände jag att jag borde vila en liten stund. Vi åkte hem och jag satte en pizzadeg och gick sedan och lade mig en stund medan den jäste. Knappt en timme blev det. Jätteskönt! Vi åt pizzan och drack upp resterna ur vinboxen som Mamma hade med sig till släktmiddagen förra helgen. Vilka suputer vi är. 1 vinbox på 8 personer förra helgen och ändå fanns det ungefär 4 glas kvar nu.
Resten av kvällen tillbringades framför TV:n. Skönt.