Tisdag 29 november 2005

Snö och några grader kallt.
I dag har Pappa varit sjuk i 7 veckor. Jag som tyckte att det lät så länge när EH sa att hennes man legat 4 mån. på sjukhuset innan han kom hem. Nu har Pappa legat 2 mån. Tiden rusar iväg. Men några tecken på att han ska kunna kom hem nu, kan vi inte se. Det är bara att kämpa på.
Mamma och hennes granne M var och hälsade på Pappa. Han var ganska bra. Antingen upplever Eva honom på ett annat sett än vi andra eller så är han annorlunda mot henne än mot Mamma. Eva var ju lyrisk över hur glad och pigg Pappa var i måndags. Medan Mamma var mer nertonad och sa att det var väl ganska bra. Frågan är om det beror på att Mamma inte kan visa sina känslor i allt detta och att Pappa uppfattar det negativt. Fast han borde ju känna henne efter 57 års äktenskap. Ja om jag ändå kunde förstå hur han känner och tänker. Han måste ju ändå känna att  vi älskar honom och vill honom väl. Men jag undrar om hans psyke har ändrats i och med skadan. Om det gjort det hur känner och tänker han då. Frågor, frågor massor av frågor snurrar i huvudet hela tiden. Jag har beställt två böcker i dag. Anita Jekanders "Det gick en propp" och en bok som heter "Katt som börjar på S" av Ingrid Tropp Erblad. Båda har drabbats av Stroke och kommit igen. Anita Jekander såg jag för övrigt på Ulriksdals Handelsträdgårds café i lördags. Hon såg pigg och fräsch ut och prata kunde hon verkligen. Men jag tror inte att hon drabbades av Afasi.

På kvällen var Jag, Anne-Mari och Birgitta på Rosersbergs Golv som hade någon form av "tjejkväll". Egentligen var det Lena som fått inbjudan men hon låg på Akademiska efter en akut galloperation.

Hon missade inte speciellt mycket. Det var ett gäng mycket förvirrade damer som skötte försäljningen. Det var det rörigaste jag varit med om. Synd. Jag köpte i alla fall en ljusstake för blockljus, några små glaskoppar för flytljus och en tomte som Pappa ska få. Vi tog en snabb fika innan vi skjutsade Birgitta hem. Birgitta avslöjade att hon ska flytta till Helenelund. Hon kommer att få hiss, vilket hon behöver pga sin onda höft. Det blir lite längre resor till snackjuntorna.

När jag kom hem fikade jag lite med Stefan också. Stefan hade fixat matlådor åt oss (med lite hjälp av mig). Skönt att slippa det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback